Den 14 november ordnade Pål Jonson en ny affär åt SAAB genom att underteckna ett avtal med Colombia om försäljning av 17 stycken JAS Gripen. Problemet är att USA anser att Colombias president är en knarkkung. 

Gripen är ett unikt och flexibelt stridsflygplan som kan starta och landa på en rak landsväg som är blott 500 meter lång. Nu ska 17 av dessa plan säljas till Colombia, skriver Regeringskansliet.

Benjamin Dousa hyllar affären på 4,3 miljarder dollar:

”Försäljningen av JAS Gripen till Colombia är en av Sveriges största exportaffärer någonsin. Det är en affär som stärker både svensk säkerhet och ekonomi, och visar på den tydliga kopplingen mellan handel och säkerhet”.

Pål Jonson, som agerar säljledare i affären säger i ett presmeddelande från regeringskansliet att försäljningn är ”ett tydligt kvitto på konkurrenskraften i svensk försvarsindustri”. Han tillägger: ”Jag ser fram emot att fördjupa det försvarspolitiska samarbetet”.

Med andra ord vill Jonson sälja mer vapen till Colombia.

Frågan är vad Pentagon tycker om det efter att USA underförstått hotat Colombia (precis som Venezuela) med militära tillslag för att stoppa colombianska knarkkarteller.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard som besökte Colombia i januari och då deltog vid den första högnivådialogen inom ramen för det bilaterala partnerskapet mellan Sverige och Colombia, hyllar också försäljningen:

”Sverige och Colombia har mycket goda relationer som sträcker sig långt tillbaka. Jag ser fram emot att fortsätta att förstärka och bredda samarbetet mellan våra länder”.

De svenska ministrarna som alltså säljer stridsflygplan åt SAAB, istället för SAAB:s egna säljare, snärjer in sig vapenindustrin och hamnar i en geopolitisk lojalitetsoppa eftersom Trump samtidigt anser att Gustavo Petro är en knarkkung i Centralamerika.

The Atlantic, skriver den 5:e november, 2025:

”Förra månaden kallade Donald Trump Colombias president Gustavo Petro för en ”olaglig drogledare”. Det gav colombianerna anledning att oroa sig: Det senaste landet vars president Trump anklagade för att driva en drogverksamhet var Venezuela, och dessa anklagelser användes som motivering för att skicka en flottilj av krigsfartyg för att ligga på lur utanför dess kuster och spränga båtar.”

Torbjörn Sassersson, geopolitk

Foto: Pål Jonson på X

Kriget i Ukraina närmar sig ett avgörande, där ryska styrkor möter allt mindre motstånd och Ukraina har svårt att uppbringa både soldater och krigsmateriel att skicka till fronten. Stödet från utlandet har minskat med 41 % under det senaste året. Oberoende experter såsom professor John Mearsheimer, Alexander Mercourios, överste Douglas McGregor, professor Glenn Diesen och många fler är eniga om att Ukrainas armé håller på att bryta samman och att kriget snabbt närmar sig sitt slut.

JAS till Ukraina

I detta kritiska läge tar vår försvarsminister Pål Jonson och statsminister Ulf Kristersson, tillsammans med Volodymyr Zelenskyj, klivet fram för att presentera ett ”Letter of Intent” som innebär att SAAB ska sälja 100–150 JAS 39E till Ukraina. Leveransen planeras att börja först om tre år, vilket väcker frågor. Behöver vi inte föryngra vårt eget flygvapen när många av de äldsta JAS-flygplanen nu börjar falla för åldersstrecket? Ingenting i dessa vidlyftiga planer verkar ha någon markkontakt.

Rysslands mål med kriget

Ryssland har sedan invasionen inleddes deklarerat följande mål: att hålla Ukraina utanför NATO, avmilitarisera landet och att Ukrainas militär i framtiden inte ska få utgöra ett hot mot Ryssland. Just nu finns det ingenting som tyder på att Ryssland inte kommer att få sina krav uppfyllda inom en snar framtid. USA har insett att kriget är i stort sett förlorat och har mer eller mindre dragit sig tillbaka och verkar inte ha några planer på att förse Ukraina med mer vapen. Trots detta är Europas ledare, inklusive Pål Jonson, uppenbarligen övertygade om att kriget kommer att fortsätta minst ett decennium till, för det är den tid som SAAB behöver för att leverera dessa flyg med start i början av 2029.

SAAB och regeringen lever i en fantasivärld

När den tänkta leveransen av JAS börjar är det högst troligt att kriget är över och Rysslands krav på avmilitarisering redan genomförts. Att tro att Ryssland i det läget skulle acceptera att Ukraina skaffar sig ett flygvapen med 100–150 JAS 39E är ingenting annat än barnsliga önskedrömmar.

Finansieringsplaner

Hur hela detta drömprojekt ska finansieras är än mer förbluffande än själva projektet i sig. Pål Jonson uttalade i Aktuellt att Ukraina skulle kunna betala för flygplanen när kriget är slut. Men hur ska ett sönderslaget land ha råd att köpa jaktflygplan för runt 120 miljarder kronor? Det talas även om eventuella exportkrediter, vilket betyder att skattebetalarna än en gång ska få stå för fiolerna i ett vidlyftigt statligt projekt. Än mer allvarligt är planerna på att använda ryska frysta tillgångar i europeiska banker för att finansiera detta projekt, i praktiken ren stöld. EU-kommissionen har planer på att ge ut obligationer med de ryska tillgångarna som säkerhet, vilka Sverige hoppas få del av. Ryssland ska alltså acceptera att deras pengar används för att köpa vapen som ska riktas mot dem själva. Pål Jonsons planer är inte bara orealistiska, de är även moraliskt förkastliga. En dag kommer de ryska pengarna att krävas tillbaka med ränta enligt internationell lag. Redan nu är frysningen av de ryska tillgångarna olaglig eftersom inget europeiskt land formellt är i krig med Ryssland. Europakommissionen agerar som om EU vore en stat medan den tycks ha glömt att EU består av många självständiga stater med sina olika uppfattningar om skuldsättning och beslut om att förklara krig.

Marknadsföringsjippo?

Pål Jonson och regeringens spektakel, som utspelade sig i Linköping den 22 oktober, framstår allt mer som ett reklamjippo beställt av SAAB och dess ägare för att marknadsföra det nya JAS 39E Gripen. Det nya JAS-flygplanet är en produkt av absolut världsklass och något vi kan vara stolta över att vårt lilla land har lyckats producera. Men marketingjippot som Pål Jonson och SAAB lanserade ger en bitter eftersmak i och med att de utnyttjar en desperat Zelenskyj, som företräder ett land som håller på att bryta samman. Att regeringen deltar i en sådan verksamhet är inte bara omdömeslöst; det strider mot alla normer för ett civiliserat samhälle. Detta är ytterligare ett exempel på det stötande samarbetet mellan staten och kapitalet, ett s.k. ”Public Private Partnership”, som definitivt förtjänar att granskas av konstitutionsutskottet.

Ulf Gabrielsson

Major och f.d. stridspilot samt talesperson för försvarsfrågor, Ambition Sverige (A)

Sveriges försvar har monterats ner sedan kalla kriget. Det som finns kvar följer i stort samma tänkande som då, både strategiskt, taktiskt och materiellt. Samtidigt som det moderna slagfältet har utvecklats i rasande fart, tycks Sverige sitta fast i gårdagens lösningar. Det varnar Göran Reuterdahl, en fd underrättelseofficer och bataljonschef i marinen och de nationella skyddsstyrkorna.

Text av talesperson Göran Reuterdahl, fd underrättelseofficer och bataljonschef i Marinen | Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice och Epoch Times (bakom betalvägg)

Ukrainakriget har visat att den klassiska militärdoktrinen är död. Krig i dag handlar inte längre om stora stridsvagnsformationer, kompanianfall eller dominans i luften med flygstridskrafter. Drönare, UAV:er, missiler/robotar och satellitövervakning har revolutionerat stridens natur.

Både Ryssland och Ukraina nyttjar i dag små, rörliga enheter understödda av drönarteknik. Ett artillerisystem, en stridsvagn eller en soldatsamling upptäcks och bekämpas nästan omedelbart, oavsett väder och tid på dygnet. Traditionella förband är helt enkelt alltför sårbara.

Detta innebär inte bara ett teknologiskt skifte, det kräver en total omläggning av hur vi tänker, organiserar och utbildar våra förband. Kontinuerlig innovation, taktisk anpassningsförmåga och snabb erfarenhetsöverföring måste bli norm.

Sveriges försvar består i dag av två mekaniserade brigader. Som en jämförelse hade Sverige vid kalla krigets slut 1991, 26 stycken brigader. Dagens cirka 10 000 soldater räcker knappt för att försvara halva Gotland.

Den svenska försvarsmakten måste omstruktureras från grunden.

Vår materiel är dessutom föråldrad. Stridsvagn 122 (Leopard), Archer-artilleriet och andra västerländska system som skickats till Ukraina har i stor utsträckning visat sig ineffektiva eller direkt olämpliga på det moderna slagfältet. Den tyske pansarofficer som i Der Spiegel jämförde Leopard 2 med något som passar bättre i en parad än i strid var smärtsamt ärlig.

Samtidigt har Sverige investerat i Patriot-systemet, fyra batterier med cirka 100 missiler. Dessa är inte anpassade för att möta den typ av massiva missil- och drönarattacker vi nu ser i Ukraina (och Israel), där Ryssland under vissa perioder skickar upp till 700 projektiler per dag.

För varje inkommande hot krävs 2-4 Patriotmissiler, ett orimligt förhållande både tekniskt och ekonomiskt. En robot motsvarande Shahed (cirka 50 kg laddning) kostar cirka 20 000 USD medan en patriotmissil kostar uppåt 4 miljoner USD. Patriot är dessutom från början ett system utvecklat för att möta flygplan där systemet har stora svårigheter att hantera missiler som är hypersoniska.

Den svenska försvarsmakten måste omstruktureras från grunden:

Vi lever i en ny era, men med en försvarsmakt och ett säkerhetspolitiskt tänkande från en annan tid. Det är hög tid att vi ställer de svåra frågorna, ifrågasätter våra antaganden och förnyar Sveriges säkerhetspolitik från grunden, med folkets mandat.

 

Text: Göran Reuterdahl, tidigare underrättelseofficer och bataljonschef i Marinen, talesperson i partiet Ambition Sverige

President Donald Trumps tal i FN var häpnadsväckande på många sätt. Med ett klarspråk sällan hört från en politiker, förstärker han en konflikt som påverkar Europa och Sverige på djupet. Det är dags att ställa sig frågan vad USA har utsatt Sverige för.

Av: Ulf Gabrielsson, talesperson för försvars- och säkerhetspolitik för Ambition Sverige (A). Artikeln har tidigare publicerats på Elsa Widdings blogg

En ekonomisk katastrof

Sedan sprängningen av Nord Stream 1 och 2 har Europas ekonomi plågats av nedgång. Det finns många indicier som tyder på att USA var involverad. Joe Biden var tydlig när han sa:

”If Russia goes into Ukraine, there will be no Nord Stream 2.”

Ett halvår efter det att Ryssland gått in i Ukraina sprängdes gasledningarna, i september 2022. Detonationerna var så kraftiga att de registrerades av seismologiska  stationer runt Östersjön som en mindre jordbävning.

Den officiella förklaringen, att fem man och en kvinna från Ukraina, på en hyrd segelbåt, ska ha utfört sprängningen, ter sig absurd. Ändå har vi i Europa köpt denna förklaring utan vidare spisning.

Man kan fråga sig om våra ledare agerar i okunnighet eller om de är obrottsligt lojala mot ett USA som nu säljer naturgas till Europa till ett pris som är flera gånger högre än den ryska gasen. Resultatet är en försvagning av Europas industriella konkurrenskraft på grund av skyhöga energipriser.

Handelskriget mot Europa

USA har även genomfört ett handelskrig mot Europa med höga tullar på europeiska varor, något som ytterligare bidrar till att förstöra en av våra viktigaste exportmarknader. President Trump uppmanar företagen att flytta fabriker till USA och med det, ”USA is open for business,” förstärker han splittringen mellan oss.

Med en nationalistisk agenda är president Trumps vilja att skydda sitt eget land hedervärd, men det är märkligt att Europas ledare accepterar detta utan  motstånd. Hur kan USA agera på ett sätt som skadar dess främsta bundsförvant på detta sätt?

USA:s intressekonflikter

Sedan början av 2000-talet har USA uppvisat ett stort intresse för Ukraina, med inblandning i Maidan-revolutionen och den efterföljande regimförändringen. Under inbördeskriget, som startade 2014, har USA hjälpt till att bygga upp Ukrainas militär till en av de mest slagkraftiga i Europa.

Strategin mot Ryssland har varit att använda sanktioner och ett utdraget krig för att destabilisera och splittra landet för att komma åt dess naturtillgångar.

Men nu, när president Trump verkar inse att denna strategi misslyckats, lägger han om taktik och överför kostnaderna för konflikten till EU.

I ett avtal mellan EU och USA, signerat av Ursula von der Leyen, åtar sig EU-länder att köpa amerikanska vapen för 750 miljarder euro och dessutom LNG (Liquefied Natural Gas) för ytterligare 800 miljarder euro. Detta är ännu en påminnelse om hur katastrofalt USA:s agerande är för Europa och kommer att skuldsätta kommande generationer.

En farlig framtid

President Trump gör en förbluffande observation när han menar att Europas ledare, som tycks övertygade om Ukrainas seger, inte längre behöver stöd från USA. Först skapar USA konflikten för att sedan överlåta ansvaret på Europa.  Europas ledare har själva bidragit till att bygga upp myten om att Ukraina kan gå segrande ur konflikten med Ryssland genom att ständigt förvränga sanningen och tala om Ukrainas kommande seger.

Det är Europa och Sverige som kommer att betala ett högt pris för denna undfallenhet inför president Trump och USA:s agenda. En fortsatt konflikt gagnar ingen och riskerar bara att förvärra situationen med ytterligare förluster av liv på Ukrainas slagfält. EU och NATO har återigen visat sig vara en katastrof för Europa och Sverige.

En allians i kris

Nu ställer president Trump dessutom krav på att vi inte ska köpa billig rysk olja från tredje land. Han har inte lyckats knäcka Ryssland, men han är på god väg att krossa Europa. Genom att pådyvla oss ett krig vi inte orsakade, försvåra våra möjligheter att köpa billig energi och införa höga tullar på våra exportvaror, underminerar han vår ekonomiska stabilitet.

Under tiden försöker president Trump att normalisera USA:s relationer med Ryssland, medan EU och Sverige fortsätter att isolera sig och föra ett oförsonligt och provocerande ordkrig mot Ryssland. Man skapar en djup spricka mellan våra länder som kommer bli mycket svår att överbrygga. Med nuvarande regimer i Europa ter det sig närmast omöjligt.

Ryssland är en av våra närmaste grannar och kommer inte att försvinna hur gärna våra ledare än skulle vilja se detta ske.

Det är nu hög tid att våra politiker inser att Sverige intressen inte sammanfaller med USA:s. Deras intressen gagnar inte vårt land och därför får vi aldrig låta oss styras av externa makter.

Av: Ulf Gabrielsson, talesperson för försvars- och säkerhetspolitik för Ambition Sverige (A).

Statsministern säger i SVT:s Agenda:

”Hur kriget i Ukraina slutar kommer att avgöra säkerheten i Sverige för en generation framåt.”

Ulf Kristersson jämför de pågående fredsförhandlingarna med hur det förhandlades med diktatorer före andra världskrigets utbrott – och hur Tyskland därefter invaderade land efter land.

Denna jämförelse är historielös, eftersom Rysslands invasion av de östra delarna av Ukraina hade en helt annan bakgrund än Tysklands invasionskrig.

Ryssland gick in i Ukraina efter ett inbördeskrig som rasat i åtta år, där den övervägande rysktalande befolkningen i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk hade blivit beskjuten med artilleri in i städer och byar – något som skördade omkring 14 000 dödsoffer.

Vad vill statsministern åstadkomma med dessa vilseledande och verklighetsfrämmande uttalanden?

Är syftet att skrämma upp det svenska folket till den grad att det ska acceptera att bli NATO språngbräda i ett krig mot Ryssland?

Försvarsministern tror sig göra Sverige säkrare

Pål Jonson har gång på gång hävdat att NATO-medlemskap och försvarssamarbetsavtal (DCA) med USA gör Sverige säkrare. Att göra Sverige till ett uppmarschområde med NATO-trupp för ett tänkt anfallskrig mot Ryssland – gör det också Sverige säkrare?

Om inte förr så är det NU hög tid för svenska folket att vakna upp till vad som håller på att hända.
Frågan som nu måste ställas är: Vad har Ryssland gjort mot Sverige som motiverar att vi deltar i ett fälttåg mot denna kärnvapensupermakt? Är det för att Ryssland anfallit Ukraina? Hur många länder har USA anfallit utan att det lett till någon som helst åtgärd från våra regeringar? Är det skäl nog att sätta hela Sverige och dess folk på krigsfot för ett krig som inte går att vinna?
Med dessa beslut har regeringen å det grövsta brustit i sin främsta uppgift – att skydda landet och dess befolkning från konflikter och krig. Detta är inte bara oansvarigt, det är nationellt självmord.

Kärnvapen – det största hotet

Många tror fortfarande att USA har flest och de mest avancerade kärnvapen. Det stämmer inte. Ryssland har i dag den mest moderna kärnvapenarsenalen i världen. Trots detta tycks regeringen tro att Sverige nu är säkert under USA:s och Natos så kallade kärnvapenparaply. Men den tryggheten är illusorisk – ett kärnvapenkrig går inte att vinna, bara att förloras.
NATOs ledare hävdar att Putin och Medvedev bluffar då de har pratat om att det kan bli aktuellt att använda kärnvapen i vissa situationer. Nu verkar det som om våra ledare är beredda att syna den ”bluffen”.
Det räcker med att en enda missil avfyras för att eskalationen ska bli omöjlig att stoppa. Resultatet? Mutual Assured Destruction (MAD) – ömsesidigt garanterad utplåning.

Sverige – en proxy i stormakternas spel

Regeringen har gett USA och NATO  fria händer att använda svenskt territorium för en militär uppmarsch. Sverige är på väg att bli en proxy i en konflikt vi inte kan vinna. Vi har bara allt att förlora.

Sedan kalla krigets slut har Ryssland inte lagt ner sin försvarsindustri – den var lagd i malpåse. I dag är den återuppbyggd och moderniserad. Nya vapensystem har kunnat testas i skarpt läge under kriget i Ukraina.

Ryssland kan idag producera tre gånger fler artillerigranater per år än Europa och USA tillsammans, ett faktum som inte bör underskattas när artilleriet har visat sig helt avgörande i ett ställningskrig.
Ryssland har även förfinat sina metoder för att neutralisera NATO-vapen såsom drönare och robotar, bland annat genom avancerad elektronisk krigföring.

Västs militära övertag är en myt

Visst har USA och Nato överlägsna flyg- och sjöstridskrafter – men det räcker inte. I markstrid får vi svårt att hävda oss mot en stridsvagn och moderniserad rysk krigsmakt.

Det amerikanska flygvapnet har i USA:s senaste krig haft privilegiet att operera i totalt luftherravälde där fiendens luftförsvar först har slagits ut. Detta är något som inte blir möjligt mot Ryssland, som har världens mest effektiva och moderna luftvärnssystem i form av S-300, S-400 och det hypermoderna S-500.

De hypersoniska vapnen har förändrat spelplanen

En skrämmande ”game changer” är Rysslands hypersoniska robotsystem. Dessa vapen, som Kinzjal, Tsirkon, Avangard och Oreshnik, är i praktiken omöjliga att stoppa med dagens västerländska luftförsvarssystem. De rör sig i upp till 8–12 gånger ljudets hastighet, kan manövrera i atmosfären och slå ut mål med kirurgisk precision – inklusive hangarfartyg.

Oreshnik, ett nytt hypersoniskt system som utvecklats för en medeldistansrobot och kan nå mål i hela Europa. Roboten kan ha upp till 36 substridsdelar, var och en kapabel att träffa individuella mål. Det är inte science fiction. Det är verklighet – och den är redan i bruk och under serietillverkning.
Dessa system kan utrustas med antingen konventionella eller kärnvapenstridsspetsar.

Sverige har blivit ett uppmarschområde

Nu har Sveriges regering gått så långt att man upplåter vårt territorium som uppmarschområde – ett militärt begrepp för en plats där stridskrafter samlas inför en militär offensiv. Med andra ord: Sverige blir avstampet för ett krig mot Ryssland.

USA har aldrig utkämpat krig på sitt eget territorium.  Sverige står nu näst på tur att bli ett  potentiellt slagfält, om regeringens verklighetsfrämmande analys får fotfäste. Varken NATO-medlemskapet, DCA-avtalet, än mindre beslutet om att göra Sverige till ett uppmarschområde, har varit föremål för debatt eller ens nämnts i någon valrörelse. En skam för ett land som vill se sig självt som demokratiskt. Att vara beredd att kasta ut ett lands befolkning i ett krig genom att trumfa igenom ett antal beslut bakom lyckta dörrar är ingenting annat än diktatoriskt.

Släpp illusionerna – välj avspänning

Vi måste sluta blunda för verkligheten. Den ryska kärnvapendoktrinen är tydlig: om det egna territoriet hotas, kommer kärnvapen att användas. Trots detta fortsätter Sveriges regering att agera som om vi vore osårbara – som om ett krig mot Ryssland kan vinnas.

Spelplanen har förändrats. Västs militära övertag är inte längre självklart. Att tro att vi militärt kan tränga in i Ryssland utan konsekvenser är inte bara ansvarslöst – det är direkt livsfarligt.

Om vi vill att Sverige ska ha en framtid måste vi byta kurs nu. Det enda rimliga svaret i denna situation är avspänning, diplomati och att Sverige återgår till att vara en kraft för fred – inte ett verktyg för stormakters krig och strategiska intressen.

Till skillnad från USA har Europa en enormt lång gräns mot Ryssland – ett land som kommer att finnas där under överskådlig framtid, oavsett vad våra och övriga europeiska ledare tycker.

Av: Ulf Gabrielsson, f.d. stridspilot i försvaret och talesperson för försvars- och säkerhetspolitik för Ambition Sverige (A).

Sverige står i dag närmare krigets frontlinje än vi någonsin gjort i modern tid – inte för att vi måste, utan för att våra politiker valt att placera oss där. Genom vårt NATO-medlemskap, genom svenska vapenfabriker i samarbete med Ukraina, och genom villkorslöst stöd till amerikansk militärstrategi, gör vi oss till ett legitimt mål i en framtida upptrappning mellan stormakter. Det är hög tid att säga: Sverige måste lämna NATO – för fredens och vår säkerhets skull.

Sverige bygger vapen åt kriget

Vi har nu svenska komponenter i vapen som kan nå Moskva. Kryssningsroboten Taurus – tillverkad delvis i Karlskoga – diskuteras öppet av Tyskland för leverans till Ukraina. Samtidigt planerar Europa att finansiera USA:s leveranser av vapen som MQ-1C Gray Eagle och JASSM, med räckvidder som gör dem kapabla att nå Moskva.

Detta sker inte i syfte att försvara Ukraina längre. Det handlar om att provocera Ryssland – att hota dess kärnvapenavskräckning och krigsförmåga. Attacker har redan genomförts inne i Ryssland: mot flygbaser, broar och till och med det strategiska bombflyget. Varningssystemen för robotanfall har attackerats. Hur mycket mer krävs innan gränsen är passerad och folket kräver vedergällning?

På väg mot katastrof

USA placerar nu avancerade långdistansvapen i händerna på Ukrainas ledning. Om de används mot Moskva, finns det en mycket reell risk att Ryssland svarar med hypersoniska robotar – kanske mot militära mål i Västeuropa. Kanske mot Sverige. Saab Bofors i Karlskoga och Saab Aeronautics i Linköping kan vara bland de första målen.

Och vår försvarsminister Pål Jonson, tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, har varit bland de mest aggressiva rösterna i hela Europa. Vem har gett dem mandat att göra Sverige till en frontstat? När blev det svenska folkets vilja att göra vårt land till ett potentiellt vedergällningsmål i ett världskrig?

Ett blodigt högt spel

Kriget i Ukraina har redan kostat hundratusentals ukrainska män livet – eller deras framtid. De som inte dödats kommer bära med sig trauman resten av livet. Men Pål Jonson säger att “de betalar i blod och det ska vi vara tacksamma över. Det är ett djupt ovärdigt sätt att tala om människoliv.

Och medan detta pågår, hör vi samma skrämselpropaganda om att “Sverige står på tur”.

Dags att säga stopp

Vi måste börja tala klarspråk. Sveriges väg in i NATO var förhastad, odemokratisk och djupt riskabel. Vi måste kräva en folkomröstning om vår framtid – och om våra barn ska växa upp i ett land som bygger på fred eller i en krigsallians som riskerar att dra in hela Europa i en global konflikt.

Sverige har blivit en krigshetsande stat. Det är anmärkningsvärt att  Sveriges försvarsminister och statsminister har blivit de mest aggressiva krigshetsarna i Europa. Vad driver dem? Vill de imponera på sina Europeiska och Amerikanska kolleger? Eller vad är det som ligger bakom? Det är nu hög tid att Sverige åter blir ett land som står för fred och inte krig.  Lämna NATO – innan det är för sent.

Pål Jonson, vår försvarsminister, öppnar nu för att ukrainska vapenfabriker ska etableras i Sverige. Motiveringen? Att Ukraina behöver fortsatt militärt stöd – kanske i åratal framöver. Man får fråga sig: varför är Jonson och regeringen så övertygade om att detta krig kommer att pågå i många år till?

Har vi redan gett upp hoppet om en förhandlingslösning?

Verkligheten är brutal: Rysslands militära mål – att avmilitarisera Ukraina – är mycket nära att uppfyllas. Ukrainas luftförsvar är i stort sett utslaget. Dagliga anfall med hundratals drönare, kryssningsmissiler och artillerigranater slår sönder landets infrastruktur, samhällen – och framför allt människor.

En generation unga ukrainska män offras

Den ukrainska armén lider enorma förluster. Det är en hel generation unga män som nu bokstavligen offras – för vad? Ett krig där utsikterna för militär seger är i praktiken obefintliga. Till och med USA, som varit den största givaren, har i allt högre grad dragit ned på vapenleveranserna.

Men Sverige väljer alltså att gå motsatt väg. Vi ska nu agera bas för den ukrainska krigsindustrin, trots att vi saknar egen erfarenhet av storskaligt krig, trots att vår egen försvarsindustri varit kraftigt nedmonterad i decennier, och trots att det svenska folket inte gett sitt uttryckliga stöd för att förlänga detta krig till varje pris.

Vad är målet – att hålla igång kriget till varje pris?

Vi får höra att vi ska vara “tacksamma” för att ukrainska män blöder för vår säkerhet. Men ska vår tacksamhet verkligen innebära att vi bidrar till ett krig som inte kan vinnas militärt – utan bara leder till fortsatt förstörelse, död och förlust?

När Pål Jonson säger att vi ska hjälpa Ukraina att “stå emot”, bör han fråga sig om detta verkligen hjälper Ukraina – eller bara skjuter upp ett oundvikligt slut, till ett fruktansvärt högt pris. I praktiken är det ukrainska folket som betalar priset – i blod, i ruiner, i en sönderslagen nation.

Sverige blöder också – ekonomiskt och moraliskt

Samtidigt som vi satsar miljarder på vapenexport och ny militär infrastruktur, lägger vi ner sjukhus, drar in på vård och skola, och säger till svenska folket att det inte finns pengar till äldreomsorg eller sjukvård.

Men till vapen – där är det obegränsat. De som tjänar på detta är inte Ukraina. Det är krigsindustrins ägare, storbolag som Investor och andra industriella aktörer med starka band till både politik och vapenexport.

Gå ner själv, Pål Jonson

Om Pål Jonson är så övertygad om nödvändigheten av detta krig, kan han personligen åka ner till Ukraina. Låt honom sätta sig i en skyttegrav, utan luftförsvar, under konstant beskjutning från ryskt artilleri, stridsflyg och drönare. Och om han skulle dö där sida vid sida med sina ukrainska krigskamrater är det också  något som ”svenska folket ska vara tacksamma över”?

Eller är det dags att ställa om politiken – från militär eskalering till förhandling och fred?

Det är inte bara Ukraina som förlorar på detta krig. Vi förlorar alla. Och om ingen säger stopp, så är vi snart ännu ett land som byggt sin framtid på ett evigt krig.

Nedan följer ett inlägg av Ulf Gabrielsson (A), f.d. stridspilot i det svenska försvaret samt flygkapten inom civilflyget.

Föreställ dig att en läkare ställer fel diagnos. Istället för att förstå sjukdomens verkliga orsaker sätter han in en kraftfull behandling – en behandling som förvärrar tillståndet, försvagar patienten och kanske till och med leder till döden. Detta är exakt vad som nu händer med Ukraina och Europa. En felaktig diagnos har lett till en behandling som inte bara kostat hundratusentals unga ukrainska liv, utan som också nu hotar Europas ekonomi och välstånd.

Den dominerande berättelsen i väst har varit tydlig: Vladimir Putin är vår tids Hitler. Han har inlett ett oprovocerat anfallskrig, planerar att återupprätta Sovjetunionen med ambitionen att ta land efter land i Europa.

Diagnosen blev ett existentiellt hot – behandlingen: fullständig militarisering av Ukraina, ett massivt inflöde av vapen, ammunition och pengar, och en retorik där alla med en nyanserad syn på kriget tystas eller misstänkliggörs.

Men vad har denna behandling lett till? Hundratusentals döda ukrainska soldater, miljontals människor på flykt, ett land i ruiner – och nu även ett Europa som spenderar hundratals miljarder euro på militär upprustning. Länder som Tyskland, Sverige, Frankrike och Polen flyttar resurser från sjukvård, utbildning och andra samhällsfunktioner till artilleri, jaktplan och granatkastare. Med stigande räntor och pressade statsbudgetar är priset enormt för Sverige och andra europeiska länder som sätter in denna felaktiga ”behandling”.

Vad händer om diagnosen i själva verket var fel?

En alternativ diagnos: geopolitisk konflikt – inte imperialistisk erövring

Om vi istället tolkar Rysslands agerande som ett försök att skydda den rysktalande befolkning i östra Ukraina, förhindra att Ukraina blir en NATO-bastion med amerikanska raketbaser riktade mot Moskva, och värna sin säkerhetszon – då ser behandlingen helt annorlunda ut. Då är Putin inte ute efter Sverige eller Baltikum, utan efter strategisk balans. I så fall kunde en diplomatisk lösning ha varit möjlig före krigsutbrottet. Ukraina kunde ha förklarats som ett neutralt land – något liknande Österrikes modell – och en storskalig konflikt kanske aldrig hade brutit ut.

BRICS – ett bevis på en annan världsordning

Ryssland bygger nu tillsammans med Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika m.fl. upp BRICS – ett samarbete mellan suveräna stater som vill skapa en multipolär värld där inte en makt (USA) dikterar villkoren för alla andra. Det är knappast en struktur som en imperialistisk erövrare investerar tid i. Är det inte snarare ett tecken på att Ryssland – rätt eller fel – ser sig självt som en makt som vill delta i ett nytt globalt samarbete?  Hur kommer man ens till slutsatsen att Ryssland vill dominera Europa?

Felbehandlingen måste stoppas

Vi måste nu inse att den behandling som USA och NATO valt– massmilitarisering, förlängt krig och upprustningshysteri – riskerar att förstöra Europas välstånd och framtid. Det är på intet sätt ett försvar av Rysslands agerande utan snarare ett konstaterande att vi har misslyckats med att förstå konflikten. Ingen vinner på ett krig som borde kunnat undvikas. Nu betalar Ukraina med sitt blod – och vi i Europa med vår framtid.

Källa: Benjamin Abelow ”How the West brought war to Ukraine”