Ett folkhem eller ett svek?

Vem ska Sverige vara till för – och vart tog folkhemmet vägen?

Det finns ögonblick då man måste stanna upp och fråga: Vad håller vi på att göra? Vem är det vi bygger samhället för? Och vem är det som får betala priset?

I Bäckebo bor Ingemo Keib, 78 år. Hon är änka och sjuklig, en människa som gjort allting ”rätt” i livet. Hon har arbetat, betalat skatt, tagit hand om sin familj och vårdat sitt hem. En människa som aldrig bett om mer än att få leva sina sista år i trygghet. 

Men i dagens Sverige räcker inte det längre.

Hon tvingas nu betala för en VA-anslutning hon aldrig beställt, en ”möjlighet” hon inte kan använda. Hon tvingas pantsätta sitt hem för att finansiera ett beslut som hon aldrig varit delaktig i. Hon tvingas leva på 800 kronor i månaden, medan kommunen tar 72 422 kronor i utmätning. 

Hon tvingas möta en myndighet med obegränsade resurser, medan hon själv inte ens har råd att ta ett nytt vattenprov.

Detta är inte värdigt ett land som en gång byggde sitt samhälle på idén om trygghet, solidaritet och rättvisa.

Detta är inte värdigt ett land som kallade sig ett folkhem.

För vad är ett folkhem om inte ett löfte? Ett löfte om att den som är svag inte ska krossas av systemet. Ett löfte om att den som är gammal inte ska behöva frukta sin egen kommun. Ett löfte om att myndigheter ska stå på medborgarens sida – inte över den.

I dag ser vi något annat. Vi ser hur regelverk, skrivna långt från människors vardag, tillämpas utan hänsyn till konsekvenserna. Vi ser hur kommuner hänvisar till ”strikt lagstiftning” medan människor förlorar sina hem. Vi ser hur ekonomiskt svaga hushåll tvingas bära kostnader som skulle knäcka även en välmående familj. Vi ser hur maktbalansen har förskjutits – från medborgaren till myndigheten.

Människor som Ingemo, som har varit med och byggt upp det här landet, tvingas nu lämna ifrån sig det lilla de har kvar.

Det är inte bara orättvist, utan omänskligt.

När människor inte längre kan försvara sig mot sådana här beslut, när de tvingas pantsätta sina hem för att följa kommunala regler som inte går att förstå – då har något viktigt i samhället gått sönder. 

Det är därför föreningen ”VA i Tiden” finns. Det är därför vi skriver och protesterar.

Ingemos fall är inte ett undantag, utan ett av många fall som visar på att vi har ett systemfel.

Vi kräver inte privilegier eller särbehandling. Vi kräver bara det som en gång var självklart: Att människor ska behandlas med värdighet och att myndigheter ska ta ansvar för sina egna misstag. Att lagar ska tillämpas med förnuft. Är detta verkligen för mycket begärt?

Mikael Richter
Ambition Sverige

Sluta svälta våra äldre på klimatalarmismens altare

Sverige har en växande skuld till den generation som byggde landet. Det handlar inte bara om pensioner eller vårdplatser, utan om något så basalt som maten på tallriken. Under täckmanteln ”klimatsmart kost” och Agenda 2030:s pekpinnar tvingas våra äldre i dag äta en näringsfattig diet som direkt skadar deras hälsa. Det är dags att vi slutar prioritera ideologiska klimatnarrativ framför vetenskap och livskvalitet.

Vetenskapen talar klarspråk

Forskningen är tydlig, men ignoreras flitigt av de politiskt korrekta i maktens korridorer. Studier som publicerats i bland annat Läkartidningen visar att ett högre intag av kött är kopplat till en lägre risk för demens. Äldre som äter ordentligt med kött och animaliskt protein uppvisar en betydligt bättre kognitiv förmåga än de som tvingas på en växtbaserad diet. Kött är inte bara mat; det är hjärnbränsle.

Äldre personer behöver mer protein, mer fett och högre näringstäthet för att bibehålla muskelmassa och kognition. Att i det läget byta ut näringsrikt kött mot processade substitut eller ”klimatsmarta” grönsaksröror är inget annat än ett medicinskt experiment på en försvarslös grupp.

Undernäring som ett resultat av klimathysteri

Samtidigt som vi talar om hållbarhet, ökar matsvinnet inom äldreomsorgen lavinartat. Varför? För att maten som serveras är i alldeles för stora portioner för att nå näringsinnehåll. När maten inte smakar eller mättar på riktigt, hamnar den i soptunnan. Resultatet blir en skenande undernäring som leder till fallolyckor, förvirring och för tidig död.

Det är ett absurt svek att svenska skattemedel används för att finansiera en ”klimatomställning” som bokstavligen svälter våra skattebetalare. Att ställa mänsklig hälsa mot ett tvivelaktigt klimatnarrativ är djupt oetiskt. Agenda 2030 har blivit en tvångströja som kväver det sunda förnuftet och den evidensbaserade vården.

Ambition Sverige kräver förändring

Vi i Ambition Sverige accepterar inte att våra äldre görs till offer för internationella agendor och alarmism. Vi kräver:

• Riktigt kött på tallriken: Proteiner och fetter från animaliska källor måste prioriteras för att säkra kognitiv hälsa.
• Evidens framför ideologi: Kosten inom äldreomsorgen ska styras av geriatrisk forskning, inte av klimataktivister.
• Slut på flosklerna: Släng Agenda 2030 i papperskorgen och fokusera på att de som byggt vårt land får den näring de förtjänar.

Att ge våra äldre ordentlig mat är inte en klimatfråga – det är en fråga om grundläggande respekt och medicinsk anständighet. Det är dags att vi prioriterar svenska liv framför globala narrativ.

Anneli Kullberg

Ambition Sverige Mark

Tänk dig din mormor, mamma, farfar. Hon som bakade kanelbullar, han som berättade historier från kriget och höll din hand när du var rädd. Nu sitter de och väntar på hemtjänsten. Plastlådan med den industrilagade maten behöver värmas i en icke existerande mikrovågsugn. Grönsakerna är bleka, ärtbiffen smaklös och potatisen sönderkokt. Näringsinnehållet gör de äldre svagare för varje dag. Undernärda, utmattade, ensamma. Personalen har inte tid att sitta kvar och prata. De skyndar vidare till nästa.

När hon hostar lite för mycket eller verkar trött, dyker plötsligt trygghetssprutorna upp. Palliativ vård, heter det. ”Mormor ska dö”, som Uppdrag granskning så skoningslöst avslöjade i sin serie. Mediciner avsedda för livets allra sista timmar ges till människor som fortfarande äter, dricker och är vakna, ibland utan riktig läkarundersökning och utan att anhöriga alltid får veta. Det är inte vård i livets slutskede – det är aktiv dödshjälp i praktiken, dold bakom fina ord och överbelastade system. Hur många mormödrar och farfäder har somnat in för tidigt för att någon någonstans tyckte att det var ”skäligt”?

Samtidigt tvingas de som ändå kämpar på att hantera ett samhälle som inte längre ser dem. BankID, e-tjänster och snart statliga digitala ID där allt ska gå via mobilen eller datorn. De som aldrig lärt sig, som har darriga händer och nedsatt syn, eller helt enkelt inte har råd med den senaste tekniken, stängs ute. De kan inte boka besök, betala räkningar eller ens be om hjälp. De blir osynliga. Glömda i ett Sverige som prioriterar effektivitet framför människovärde.

Det här är inte en slump. Det är resultatet av ett system som under årtionden prioriterat annat än just de som byggde Sverige. Vi har sett hur pengar gått till annat än kärnverksamhet, hur byråkrati och digitalisering slagit hårdast mot de svagaste. Och vi, deras barn och barnbarn, har låtit det ske. Vi har skyndat förbi och trott att våra sociala skyddsnät fungerar. Våra föräldrar har också trott att hjälp skulle finnas när den behövs som mest. Men den finns inte där längre.

Det är dags att känna skammen. På riktigt. För varje kall måltid, varje onödig spruta, varje gammal människa som inte kan nå sin hemtjänst för att systemet kräver en app.

Vi i Ambition Sverige har i vårt partiprogram en tydlig linje: Äldreomsorgen ska bygga på trygghet, värdighet och respekt för den enskilda människan. Partiet kräver rättsskydd i äldreomsorgen och att vi prioriterar svenska pensionärer som slitit ett helt liv. Vi vill höja grundavdraget för pensionärer rejält så att de som byggde landet får behålla mer av sin pension och slipper leva i fattigdom. Migration, krig och EU-medlemskap dränerar resurser från välfärden – pengar som istället borde gå till bättre mat, mer personal och en omsorg som inte behandlar människor som kostnader.

Vi behöver en politik som sätter människan först igen. Som säger nej till en digitalisering som utestänger generationen som kämpade för vårt välstånd. Som kräver att palliativ vård är just lindring – inte en genväg till döden. Som ser till att maten är varm, näringsrik och serveras med tid och värdighet.

Din mormor, pappa eller morbror förtjänar inte att dö i tystnad medan vi scrollar vidare. De förtjänar att bli sedda, hörda och värderade ända till slutet. Det är dags att vakna. Det är dags att kräva en äldreomsorg med ambition – inte acceptans av förfall.

Anneli Kullberg

Ambition Sverige Mark