Ny artikel: Ett folkhem eller ett svek?

Ett folkhem eller ett svek?

Vem ska Sverige vara till för – och vart tog folkhemmet vägen?

Det finns ögonblick då man måste stanna upp och fråga: Vad håller vi på att göra? Vem är det vi bygger samhället för? Och vem är det som får betala priset?

I Bäckebo bor Ingemo Keib, 78 år. Hon är änka och sjuklig, en människa som gjort allting ”rätt” i livet. Hon har arbetat, betalat skatt, tagit hand om sin familj och vårdat sitt hem. En människa som aldrig bett om mer än att få leva sina sista år i trygghet. 

Men i dagens Sverige räcker inte det längre.

Hon tvingas nu betala för en VA-anslutning hon aldrig beställt, en ”möjlighet” hon inte kan använda. Hon tvingas pantsätta sitt hem för att finansiera ett beslut som hon aldrig varit delaktig i. Hon tvingas leva på 800 kronor i månaden, medan kommunen tar 72 422 kronor i utmätning. 

Hon tvingas möta en myndighet med obegränsade resurser, medan hon själv inte ens har råd att ta ett nytt vattenprov.

Detta är inte värdigt ett land som en gång byggde sitt samhälle på idén om trygghet, solidaritet och rättvisa.

Detta är inte värdigt ett land som kallade sig ett folkhem.

För vad är ett folkhem om inte ett löfte? Ett löfte om att den som är svag inte ska krossas av systemet. Ett löfte om att den som är gammal inte ska behöva frukta sin egen kommun. Ett löfte om att myndigheter ska stå på medborgarens sida – inte över den.

I dag ser vi något annat. Vi ser hur regelverk, skrivna långt från människors vardag, tillämpas utan hänsyn till konsekvenserna. Vi ser hur kommuner hänvisar till ”strikt lagstiftning” medan människor förlorar sina hem. Vi ser hur ekonomiskt svaga hushåll tvingas bära kostnader som skulle knäcka även en välmående familj. Vi ser hur maktbalansen har förskjutits – från medborgaren till myndigheten.

Människor som Ingemo, som har varit med och byggt upp det här landet, tvingas nu lämna ifrån sig det lilla de har kvar.

Det är inte bara orättvist, utan omänskligt.

När människor inte längre kan försvara sig mot sådana här beslut, när de tvingas pantsätta sina hem för att följa kommunala regler som inte går att förstå – då har något viktigt i samhället gått sönder. 

Det är därför föreningen “VA i Tiden” finns. Det är därför vi skriver och protesterar.

Ingemos fall är inte ett undantag, utan ett av många fall som visar på att vi har ett systemfel.

Vi kräver inte privilegier eller särbehandling. Vi kräver bara det som en gång var självklart: Att människor ska behandlas med värdighet och att myndigheter ska ta ansvar för sina egna misstag. Att lagar ska tillämpas med förnuft. Är detta verkligen för mycket begärt?

Mikael Richter
Ambition Sverige