När momsen på livsmedel infördes 1969 var det för att lösa en akut kris i statens finanser. Det
var tänkt som en ”tillfällig” åtgärd i ett krisläge. Men precis som så många andra
“tillfälliga” skatter blev den kvar. År efter år, regering efter regering, har den byggts ut,
försvarats och normaliserats.
I dag betalar vi 12 procent moms på maten vi köper. Det låter kanske modest. Men i
praktiken innebär det att över 40 miljarder kronor varje år försvinner direkt ur
hushållens kassor, rakt in i statens svarta hål.
För perspektiv: den statliga förvaltningen därmed den byråkratiska apparaten med alla
myndigheter består av 367 separata myndigheter för ett land med bara 10 miljoner invånare.
Byråkratin kostar omkring 145 miljarder kronor varje år.
Som jämförelse: i Parisregionen bor fler människor än i hela Sverige, men där behövs inte
400 myndigheter för att samhället ska fungera. Ändå envisas vi med att hålla igång ett
överdimensionerat maskineri som växer för varje år.
Vi hade kunnat skära ner denna gigantiska maskin, rensa bort överflödet och använda
pengarna till något som faktiskt gör skillnad: ta bort momsen på maten så människor slipper
gå hungriga i ett av världens rikaste länder. Men i Sverige går alltid politikens prestige och
statsapparatens egenintresse före medborgarnas grundläggande behov.
Det spelar ingen roll att föräldrar inte har råd med mat till sina barn eller att pensionärer
hoppar över måltider. Huvudsaken är att systemet får sitt.
Skatten framför allt. Byråkratin och systemet framför människan. Och när man ifrågasätter
det får man höra att “det inte finns utrymme i budgeten”.
Vi har vänt på logiken: medborgarna ska svälta, för att systemet ska mättas
Det är som om vi kollektivt har glömt varför momsen infördes från början.
En dubbelbeskattning på människors vardag
Tänk på det en stund: när du handlar mat för redan beskattade pengar ofta efter att ha betalat
några av världens högsta marginalskatter tvingas du betala ytterligare skatt/moms. Det är en
dubbelbeskattning som slår hårdast mot dem med minst marginaler.
För ensamstående föräldrar, pensionärer och låginkomsttagare är matmomsen inte en abstrakt
procentsats. Den är skillnaden mellan att äta lagad mat varje dag eller tvingas köpa det
billigaste skräpet som gör människor sjuka. Vi är på väg mot ett klassamhälle där vissa har råd
med näringsrik mat och hälsa medan andra fastnar i fattigdom och ohälsa. Den klyftan växer
för varje år.
“Skatteutgift” – ett märkligt ord för en skatt som aldrig borde funnits
När du läser regeringens budget kallas det en “skatteutgift” att momsen på mat ligger på 12 %
i stället för 25 %. Det betyder i praktiken att staten räknar det uteblivna påslaget som en
förlorad inkomst som om det vore en kostnad.
Enkelt förklarat:
- Om momsen höjs från 12 % till 25 %, får staten in cirka 30 miljarder extra.
- När man inte får det, “kostar” det alltså staten 30 miljarder.
- Det här sättet att räkna innebär det att billigare mat ses som en ekonomisk “förlust”
medan politiker aldrig pratar om myndigheternas svällande budgetar på samma sätt.
Det spelar ingen roll att människor svälter eller att barn går till skolan hungriga. Det viktiga, i
regeringens logik, är att “det finansiella sparandet” i staten hålls uppe och att det sker på
bekostnad av folkhälsan, staten bryr sig inte.
Mat eller hyra? Statens hunger tar aldrig slut
Under flera år har hushållen pressats från alla håll. Räntor, elpriser, hyror och matkostnader
skjuter i höjden. Fler företag går i konkurs än på årtionden. Arbetslösheten ökar.
Ensamstående föräldrar tvingas ta sms lån för att ha råd med matkassen. Äldre hoppar över
måltider för att pensionen inte räcker.
Men mitt i detta ökar statens skatteintäkter på livsmedel. För när maten blir dyrare, växer
momsintäkterna i kronor räknat. Visste du att de stora matkedjorna i Sverige ofta har
vinstmarginaler på 2–3 procent, medan staten tar 12 procent på allt? Bara under 2022 drog
momsen på livsmedel in 11,4 miljarder mer än normalt, mer än hela dagligvaruhandelns
samlade vinst.
När din familj tvingas välja mellan hyra och mat tjänar staten mer pengar. Det är pengar som
inte går till dig. De försvinner in i ett system som gjort sig själv till den främsta prioriteten.
När politiker säger “vi har inte råd att ta bort matmomsen” menar de egentligen: “vi har inte
råd att skära ner på oss själva.”
Det finns alternativ:
Vi har råd. Vi har bara fel prioriteringar. Vi kan göra annorlunda:
- Vi kan ta bort momsen på baslivsmedel permanent.
- Vi kan införa riktade hälsoskatter på socker, godis och snacks, som både skulle stärka
folkhälsan och finansierar omställningen. - Vi kan ge stöd till kooperativa butiker, REKO-ringar och stärka närsamhällen som vill
utmana de stora oligopolen. - Vi kan banta den överdimensionerade statsapparaten som år efter år växer sig större
medan vanliga människor får det allt svårare.
För frågan är inte om vi har råd. Frågan är om vi vill fortsätta i ett system där billigare mat ses
som en “utgift” men statens egen byråkrati aldrig kallas ett slöseri.
Det är dags att ta tillbaka makten över maten
Vi står vid ett vägskäl. Antingen accepterar vi ett samhälle där fler barn växer upp i fattigdom,
fler äldre hoppar över måltider och fler medborgare får gå till socialen för att be om hjälp med
mat eller så säger vi: nog nu.
Om vi tar bort momsen på maten minskar behovet av bidrag. Människor får tillbaka värdighet
och frihet samt känslan av att klara sig själva.
Ska vi fortsätta göda en statsapparat som gör mat till en klassfråga, medan statsapparaten
sväller och vanligt folk pressas allt djupare ner i ekonomisk otrygghet?
Har vi råd att acceptera att maten det mest grundläggande för vår överlevnad används som ett
verktyg för att fylla statens kassakista?
Maten är inte bara en handelsvara. Den är en mänsklig rättighet. Ett samhälle som inte kan
erbjuda sina invånare hälsosam mat till rimliga priser har tappat förankringen i vad välfärd
borde betyda.
Det är dags att säga ifrån. Det är dags att sätta människor först och befria människor från
politikens klåfingrighet.
Elena Malmefeldt (A), talesperson för Svensk kultur och Hälsa
Naturläkare (svenska naturläkarförbundet)