Av: Ulf Gabrielsson, f.d. stridspilot i försvaret och talesperson för försvars- och säkerhetspolitik för Ambition Sverige (A).

Sverige står i dag närmare krigets frontlinje än vi någonsin gjort i modern tid – inte för att vi måste, utan för att våra politiker valt att placera oss där. Genom vårt NATO-medlemskap, genom svenska vapenfabriker i samarbete med Ukraina, och genom villkorslöst stöd till amerikansk militärstrategi, gör vi oss till ett legitimt mål i en framtida upptrappning mellan stormakter. Det är hög tid att säga: Sverige måste lämna NATO – för fredens och vår säkerhets skull.

Sverige bygger vapen åt kriget

Vi har nu svenska komponenter i vapen som kan nå Moskva. Kryssningsroboten Taurus – tillverkad delvis i Karlskoga – diskuteras öppet av Tyskland för leverans till Ukraina. Samtidigt planerar Europa att finansiera USA:s leveranser av vapen som MQ-1C Gray Eagle och JASSM, med räckvidder som gör dem kapabla att nå Moskva.

Detta sker inte i syfte att försvara Ukraina längre. Det handlar om att provocera Ryssland – att hota dess kärnvapenavskräckning och krigsförmåga. Attacker har redan genomförts inne i Ryssland: mot flygbaser, broar och till och med det strategiska bombflyget. Varningssystemen för robotanfall har attackerats. Hur mycket mer krävs innan gränsen är passerad och folket kräver vedergällning?

På väg mot katastrof

USA placerar nu avancerade långdistansvapen i händerna på Ukrainas ledning. Om de används mot Moskva, finns det en mycket reell risk att Ryssland svarar med hypersoniska robotar – kanske mot militära mål i Västeuropa. Kanske mot Sverige. Saab Bofors i Karlskoga och Saab Aeronautics i Linköping kan vara bland de första målen.

Och vår försvarsminister Pål Jonson, tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, har varit bland de mest aggressiva rösterna i hela Europa. Vem har gett dem mandat att göra Sverige till en frontstat? När blev det svenska folkets vilja att göra vårt land till ett potentiellt vedergällningsmål i ett världskrig?

Ett blodigt högt spel

Kriget i Ukraina har redan kostat hundratusentals ukrainska män livet – eller deras framtid. De som inte dödats kommer bära med sig trauman resten av livet. Men Pål Jonson säger att “de betalar i blod och det ska vi vara tacksamma över. Det är ett djupt ovärdigt sätt att tala om människoliv.

Och medan detta pågår, hör vi samma skrämselpropaganda om att “Sverige står på tur”.

Dags att säga stopp

Vi måste börja tala klarspråk. Sveriges väg in i NATO var förhastad, odemokratisk och djupt riskabel. Vi måste kräva en folkomröstning om vår framtid – och om våra barn ska växa upp i ett land som bygger på fred eller i en krigsallians som riskerar att dra in hela Europa i en global konflikt.

Sverige har blivit en krigshetsande stat. Det är anmärkningsvärt att  Sveriges försvarsminister och statsminister har blivit de mest aggressiva krigshetsarna i Europa. Vad driver dem? Vill de imponera på sina Europeiska och Amerikanska kolleger? Eller vad är det som ligger bakom? Det är nu hög tid att Sverige åter blir ett land som står för fred och inte krig.  Lämna NATO – innan det är för sent.

Pål Jonson, vår försvarsminister, öppnar nu för att ukrainska vapenfabriker ska etableras i Sverige. Motiveringen? Att Ukraina behöver fortsatt militärt stöd – kanske i åratal framöver. Man får fråga sig: varför är Jonson och regeringen så övertygade om att detta krig kommer att pågå i många år till?

Har vi redan gett upp hoppet om en förhandlingslösning?

Verkligheten är brutal: Rysslands militära mål – att avmilitarisera Ukraina – är mycket nära att uppfyllas. Ukrainas luftförsvar är i stort sett utslaget. Dagliga anfall med hundratals drönare, kryssningsmissiler och artillerigranater slår sönder landets infrastruktur, samhällen – och framför allt människor.

En generation unga ukrainska män offras

Den ukrainska armén lider enorma förluster. Det är en hel generation unga män som nu bokstavligen offras – för vad? Ett krig där utsikterna för militär seger är i praktiken obefintliga. Till och med USA, som varit den största givaren, har i allt högre grad dragit ned på vapenleveranserna.

Men Sverige väljer alltså att gå motsatt väg. Vi ska nu agera bas för den ukrainska krigsindustrin, trots att vi saknar egen erfarenhet av storskaligt krig, trots att vår egen försvarsindustri varit kraftigt nedmonterad i decennier, och trots att det svenska folket inte gett sitt uttryckliga stöd för att förlänga detta krig till varje pris.

Vad är målet – att hålla igång kriget till varje pris?

Vi får höra att vi ska vara “tacksamma” för att ukrainska män blöder för vår säkerhet. Men ska vår tacksamhet verkligen innebära att vi bidrar till ett krig som inte kan vinnas militärt – utan bara leder till fortsatt förstörelse, död och förlust?

När Pål Jonson säger att vi ska hjälpa Ukraina att “stå emot”, bör han fråga sig om detta verkligen hjälper Ukraina – eller bara skjuter upp ett oundvikligt slut, till ett fruktansvärt högt pris. I praktiken är det ukrainska folket som betalar priset – i blod, i ruiner, i en sönderslagen nation.

Sverige blöder också – ekonomiskt och moraliskt

Samtidigt som vi satsar miljarder på vapenexport och ny militär infrastruktur, lägger vi ner sjukhus, drar in på vård och skola, och säger till svenska folket att det inte finns pengar till äldreomsorg eller sjukvård.

Men till vapen – där är det obegränsat. De som tjänar på detta är inte Ukraina. Det är krigsindustrins ägare, storbolag som Investor och andra industriella aktörer med starka band till både politik och vapenexport.

Gå ner själv, Pål Jonson

Om Pål Jonson är så övertygad om nödvändigheten av detta krig, kan han personligen åka ner till Ukraina. Låt honom sätta sig i en skyttegrav, utan luftförsvar, under konstant beskjutning från ryskt artilleri, stridsflyg och drönare. Och om han skulle dö där sida vid sida med sina ukrainska krigskamrater är det också  något som ”svenska folket ska vara tacksamma över”?

Eller är det dags att ställa om politiken – från militär eskalering till förhandling och fred?

Det är inte bara Ukraina som förlorar på detta krig. Vi förlorar alla. Och om ingen säger stopp, så är vi snart ännu ett land som byggt sin framtid på ett evigt krig.

Nedan följer ett inlägg av Ulf Gabrielsson (A), f.d. stridspilot i det svenska försvaret samt flygkapten inom civilflyget.

Föreställ dig att en läkare ställer fel diagnos. Istället för att förstå sjukdomens verkliga orsaker sätter han in en kraftfull behandling – en behandling som förvärrar tillståndet, försvagar patienten och kanske till och med leder till döden. Detta är exakt vad som nu händer med Ukraina och Europa. En felaktig diagnos har lett till en behandling som inte bara kostat hundratusentals unga ukrainska liv, utan som också nu hotar Europas ekonomi och välstånd.

Den dominerande berättelsen i väst har varit tydlig: Vladimir Putin är vår tids Hitler. Han har inlett ett oprovocerat anfallskrig, planerar att återupprätta Sovjetunionen med ambitionen att ta land efter land i Europa.

Diagnosen blev ett existentiellt hot – behandlingen: fullständig militarisering av Ukraina, ett massivt inflöde av vapen, ammunition och pengar, och en retorik där alla med en nyanserad syn på kriget tystas eller misstänkliggörs.

Men vad har denna behandling lett till? Hundratusentals döda ukrainska soldater, miljontals människor på flykt, ett land i ruiner – och nu även ett Europa som spenderar hundratals miljarder euro på militär upprustning. Länder som Tyskland, Sverige, Frankrike och Polen flyttar resurser från sjukvård, utbildning och andra samhällsfunktioner till artilleri, jaktplan och granatkastare. Med stigande räntor och pressade statsbudgetar är priset enormt för Sverige och andra europeiska länder som sätter in denna felaktiga ”behandling”.

Vad händer om diagnosen i själva verket var fel?

En alternativ diagnos: geopolitisk konflikt – inte imperialistisk erövring

Om vi istället tolkar Rysslands agerande som ett försök att skydda den rysktalande befolkning i östra Ukraina, förhindra att Ukraina blir en NATO-bastion med amerikanska raketbaser riktade mot Moskva, och värna sin säkerhetszon – då ser behandlingen helt annorlunda ut. Då är Putin inte ute efter Sverige eller Baltikum, utan efter strategisk balans. I så fall kunde en diplomatisk lösning ha varit möjlig före krigsutbrottet. Ukraina kunde ha förklarats som ett neutralt land – något liknande Österrikes modell – och en storskalig konflikt kanske aldrig hade brutit ut.

BRICS – ett bevis på en annan världsordning

Ryssland bygger nu tillsammans med Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika m.fl. upp BRICS – ett samarbete mellan suveräna stater som vill skapa en multipolär värld där inte en makt (USA) dikterar villkoren för alla andra. Det är knappast en struktur som en imperialistisk erövrare investerar tid i. Är det inte snarare ett tecken på att Ryssland – rätt eller fel – ser sig självt som en makt som vill delta i ett nytt globalt samarbete?  Hur kommer man ens till slutsatsen att Ryssland vill dominera Europa?

Felbehandlingen måste stoppas

Vi måste nu inse att den behandling som USA och NATO valt– massmilitarisering, förlängt krig och upprustningshysteri – riskerar att förstöra Europas välstånd och framtid. Det är på intet sätt ett försvar av Rysslands agerande utan snarare ett konstaterande att vi har misslyckats med att förstå konflikten. Ingen vinner på ett krig som borde kunnat undvikas. Nu betalar Ukraina med sitt blod – och vi i Europa med vår framtid.

Källa: Benjamin Abelow ”How the West brought war to Ukraine”