Inom en snar framtid debatterar jag samtyckeslagen med justitieminister Gunnar Strömmer (M) i riksdagen. Debatten handlar ytterst om hur vi förenar två grundläggande principer i en rättsstat: ett starkt skydd för den sexuella integriteten och en stark rättssäkerhet för den som anklagas för brott.

Text: Katja Nyberg

Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har fokus i debatten med rätta legat på att stärka skyddet för den sexuella integriteten. Allt sexuellt umgänge ska bygga på frivillighet. Det råder bred enighet om den principen, men i en rättsstat måste två tankar kunna existera samtidigt.

Vi måste kunna skydda den som utsätts för sexuella övergrepp och samtidigt värna rättssäkerheten för den som anklagas. Problemet är att den senare diskussionen blivit allt svårare att föra.

Den som lyfter frågor om beviskrav, oskuldspresumtion eller domstolarnas bevisvärdering riskerar ofta att misstänkliggöras. Frågor som i andra brottmål betraktas som självklara rättssäkerhetsfrågor blir snabbt kontroversiella när det gäller sexualbrott.

Samtidigt är det just i dessa mål som rättssäkerhetsfrågorna ibland blir som mest betydelsefulla. I många fall saknas teknisk bevisning och domstolen har att bedöma två motstridiga berättelser. Det ställer höga krav på bevisvärderingen och på domstolarnas redovisning av sina överväganden.

I alla rättssystem finns en risk för felaktiga domar. Just därför är höga beviskrav, oskuldspresumtion och noggrann bevisvärdering grundläggande principer i en rättsstat. När frihetsberövanden, livslång stigmatisering, förlorade framtidsmöjligheter och betydande skadeståndsansvar kan följa på en fällande dom måste samhället vara särskilt angeläget om att minimera risken för felaktiga domslut. Rättssäkerheten ska inte vara svagare i sexualbrottsmål än i andra mål om allvarlig brottslighet.

Samtyckeslagstiftningen har också förändrat sexualbrottets konstruktion. Historiskt var våldtäktsbrottet nära kopplat till våld, hot eller tvång. I dag ligger fokus på frågan om deltagandet varit frivilligt. Förändringen har varit avsiktlig och har stärkt skyddet för den sexuella integriteten. Men den har samtidigt aktualiserat nya rättssäkerhetsfrågor.

När bedömningen i större utsträckning handlar om frivillighet, kommunikation och parternas uppfattning av situationen ökar betydelsen av domstolarnas bevisprövning. Särskilt gäller detta brottet oaktsam våldtäkt.

Brottet infördes för att träffa situationer där frivillighet saknats men där det inte kan bevisas att den tilltalade insåg detta, samtidigt som han eller hon borde ha förstått det. Syftet var legitimt. Men konstruktionen aktualiserar också frågor om hur gränsen ska dras mellan straffbar oaktsamhet och situationer där människor uppfattat samma händelseförlopp på olika sätt.

Straffrätten bygger ytterst på principen att människor ska kunna förstå när de riskerar att begå ett brott. Därför måste lagstiftning vara så tydlig och förutsebar som möjligt. Ju större utrymme som lämnas för efterhandsbedömningar av kommunikation, signaler och uppfattningar, desto viktigare blir kraven på noggrann bevisprövning och tydliga domskäl.

En stark sexualbrottslagstiftning och en stark rättssäkerhet är inte motsatser. Tvärtom. Om människor upplever att rättssäkerheten försvagas riskerar förtroendet för rättssystemet att undergrävas. När förtroendet för rättssystemet minskar förlorar både brottsoffer och oskyldigt anklagade.

Därför finns det skäl att se över hur rättssäkerheten kring samtyckeslagstiftningen kan stärkas ytterligare. Det handlar bland annat om tydligare redovisning av domstolarnas bevisvärdering i mål där teknisk bevisning saknas, om ökad transparens kring hur frivillighetsbedömningar görs och om en fortsatt diskussion kring hur lagstiftningen kan göras så förutsebar som möjligt.

Ingen skulle acceptera att beviskraven sänks för mord, grov misshandel eller andra allvarliga brott. Samma rättssäkerhetsprinciper måste gälla även när anklagelsen gäller sexualbrott. Det borde vara en självklar utgångspunkt i varje rättsstat.

Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik

Det senaste drevet mot mig gick över alla gränser. Det handlade inte om sakfrågor, argument eller politiska vägval. Det har varit en våg av personhat, misstänkliggöranden och direkta våldshot. I flödena finns inte bara hårda ord, utan också direkta och detaljerade hot. Ett av dem beskrev hur jag skulle skäras upp i små bitar.

Det här är inte ett pris någon ska behöva betala för att delta i politiken.

Vad utlöste detta hat?

Den utlösande faktorn blev den senaste voteringen om skärpta krav för svenskt medborgarskap.

I den frågan har det påståtts att jag röstade emot skärpta krav. Det stämmer inte. Jag röstade för sju av åtta beslutspunkter och står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap.

Ändå påstod Jimmie Åkesson i söndagens partiledardebatt i SVT att jag tagit emot mutor från Miljöpartiet. Hur kan en partiledare stå i public service och sprida ett falskt påstående om mutor?

I det politiska klimat som råder, där lögner snabbt blir bränsle för drev, hat och hot, är det djupt oansvarigt. När en person i Jimmie Åkessons ställning säger något sådant offentligt förstärker han misstänkliggörandet och spär på ett klimat som redan gått långt över gränsen.

Vilket ansvar tar politiska ledare egentligen för konsekvenserna av sina ord och påståenden?

Den beslutspunkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler för personer som redan hade ansökt om medborgarskap enligt tidigare regelverk, där kravet varit fem års hemvist i Sverige i stället för åtta.

Min slutsats var att det fanns mycket lite att vinna på att sakna tydliga övergångsregler, men en uppenbar risk för fler rättsprocesser, överbelastade myndigheter och onödiga kostnader för skattebetalarna.

När lagar förändras mitt under pågående ärenden utan tydlighet i hur övergången ska hanteras ökar risken för olika tolkningar, längre processer och en mer komplicerad tillämpning. Jag ser också en risk att detta i hög grad blir en symbolisk markering, samtidigt som de praktiska konsekvenserna kan bli ökad osäkerhet.

Jag har vägt argument, analyserat och landat i en egen bedömning. Därför valde jag att rösta annorlunda i en av åtta beslutspunkter.

Låt mig också förtydliga: detta beslut fattade jag som riksdagsledamot, inte som partiledare för Ambition Sverige.

Samtidigt vill jag vara tydlig: jag står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap, vilket jag också röstade för i voteringen.

Jag vill se en migrationspolitik som bygger på ordning, ansvar och tydliga regler. Sverige måste återta kontrollen över migrationen och säkerställa att invandring sker på ett sätt som är hållbart för landet.

Min utgångspunkt är enkel: den som invandrar till Sverige ska försörja sig själv genom hederligt arbete, respektera svensk lag och bidra till samhället.

Jag har tagit fram Ambition Sveriges migrationspolitiska program, där just dessa frågor står i centrum. Läs gärna partiprogrammet på Ambition Sveriges hemsida: ambitionsverige.se

Mer eller mindre demokrati i Sveriges riksdag?

Sveriges riksdagssystem bygger på att den enskilde riksdagsledamoten är närvarande i kammaren och vid votering och trycker på grön, röd eller gul knapp. Det kan låta tekniskt, men bakom varje knapptryckning finns ett personligt ansvar.

Sverige är en representativ demokrati. Väljarna röstar på partier, men de väljer också ledamöter som förväntas sätta sig in i frågor, förstå konsekvenserna av besluten och ytterst ta ansvar för sin röst. En riksdagsledamot är inte vald för att vara en mekanisk förlängning av gruppledningen.

I debatten om kvittningen har det blivit tydligt att Sverigedemokraternas ledning ser det som självklart att inte bara SD egna ledamöter ska rösta enligt partilinjen, utan även oberoende ledamöter – så kallade politiska vildar – som tidigare tillhört partiet.

Gruppledningen inom Sverigedemokraterna består av gruppledare Linda Lindberg, vice gruppledare Henrik Vinge och andre vice gruppledare Julia Kronlid. Vid riksdagsgruppens möten informeras ledamöterna om vilken linje som gäller i kommande voteringar. Det i sig är inget ovanligt. Alla partier arbetar med samordning.

Problemet uppstår när partilinjen inte längre är en rekommendation, utan i praktiken ett tvång. När ledamöter som kan tänkas rösta fel hellre kvittas ut än tillåts närvara och rösta efter sin egen övertygelse, då har vi ett demokratiskt problem.

Inför omröstningen om Nato blev jag och flera andra ledamöter utkvittade. Jag hade röstat nej. Men genom kvittningen behövde min röst aldrig synas i voteringen.

Det är just detta som är kärnan.

Kvittningssystemet är tänkt att hantera frånvaro så att styrkeförhållandet i riksdagen inte påverkas av sjukdom, resa eller andra praktiska hinder. Det är inte tänkt att användas som ett sätt att kontrollera eller neutralisera ledamöter som kan rösta efter samvete, kunskap eller gör en egen analys.

När kvittning används på det sättet blir frågan större än en enskild votering. Då handlar det om huruvida riksdagen består av 349 självständiga ledamöter eller om kammaren i praktiken bara är en förlängning av partiernas gruppledningar.

Systemet vid omröstningar bygger samtidigt på personligt ansvarstagande som sträcker sig bortom utskottsarbete och partimöten. Den enskilde ledamoten borde känna till vad han eller hon röstar för eller emot, särskilt i stora och principiella frågor.

Om ledamöterna inte förväntas tänka själva, om de inte får följa sitt samvete eller sin egen kunskap i avgörande frågor, då kan voteringsknapparna lika gärna plockas bort. Då kan ledamöterna stanna hemma, och röstningen ske direkt efter partiernas mandatfördelning och gruppledningarnas instruktioner.

I en sådan ordning har riksdagsledamöterna i praktiken spelat ut sin roll.

Ett betydligt allvarligare problem än att det finns några okontrollerbara och omutbara partilösa ledamöter i riksdagen är att övriga ledamöter i praktiken ofta saknar möjlighet att rösta enligt sin inre övertygelse eller moraliska kompass i känsliga frågor.

Ett tydligt exempel är omröstningen om juridiskt könsbyte vid 16 års ålder. Den moderata ledamot som gick emot partilinjen och röstade nej visade just det mod som ett fritt mandat är tänkt att möjliggöra. Men alla som vågar gå emot partilinjen vet också att priset kan bli högt.

Detta borde diskuteras mer.

För om varje självständig röst behandlas som ett problem, och varje avvikelse från partilinjen bestraffas, vad återstår då av den representativa demokratin?

Det fria mandatet finns inte för att skapa oreda. Det finns för att säkerställa att riksdagen inte reduceras till ett förutsägbart knapptryckningsmaskineri.

En riksdagsledamot som aldrig får tänka själv behövs i praktiken inte.

Då får vi inte mer demokrati. Vi får mindre.

När självständighet kallas mutor

Jimmie Åkesson påstår att Katja Nyberg och jag har tagit emot mutor från miljöpartiet. Både Katja och jag röstade för sju av åtta beslutspunkter i förslaget om skärpta krav för svenskt medborgarskap. Vi röstade alltså för en stramare migrationspolitik. Att försöka beskriva detta som att vi skulle ha gått Miljöpartiets ärenden är inte seriöst.

Den punkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler. Jag ansåg att avsaknaden av tydliga övergångsregler riskerade att skapa fler rättsprocesser, högre kostnader och mer belastning på redan pressade myndigheter.

Det kan man kritisera. Man kan tycka att jag hade fel. Men att kalla det mutor är något helt annat.

När en partiledare använder en sådan anklagelse mot oberoende ledamöter bidrar han till att förgifta det politiska samtalet. Han gör dessutom något mer: han angriper själva idén om att en riksdagsledamot kan fatta ett självständigt beslut.

Det fria mandatet betyder något. Om varje självständig röst och avvikelse från partilinjen ska förklaras med mutor, då är problemet synen på demokratin.

Mitt budskap är och har alltid varit: Tänk själv!

Det är inte en slogan för mig, utan ett livslångt förhållningssätt. I mitt yrkesliv, i samhällsdebatten och i riksdagen har jag alltid försökt stå fri nog att analysera, värdera och dra mina egna slutsatser. Det gjorde jag också i den senaste omröstningen.

Min förhoppning är att fler vågar göra detsamma, i riksdagen, i samhällsdebatten och i Sverige i stort.

För ett fritt samhälle, kräver fria människor.

Människor som vågar tänka själva, även när det blåser.

Elsa Widding

Den 5:e maj, 2026

Handläggare sitter på myndigheter och dikterar villkoren för vilken politik som ska föras i Sverige. Jimmie Åkesson (SD) gnäller, men förändrar ingenting i grunden med myndighetsmakten. Han sysslar mest med signalpolitik.

I tisdags den 10:e mars intervjuade DN i artikeln ”Jag är hundra procent säker – myndigheterna motarbetar oss” Jimmie Åkesson om SD:s vindriktning, vad SD vill åstadkomma och hur han ser på svensk politik och landets framtid.

Jimmie Åkesson är helt säker på att myndigheter motarbetar honom och Sverigedemokraterna i stort. Han menar att olika myndigheter motarbetar lagförslag och andra åtgärder som krävs för att rädda Sverige. Det han säger är korrekt, att myndigheter i högsta grad motarbetar både SD och förslag, som övriga regeringen lägger.

Exempel på bra men motarbetade förslag är ”visitationszonslagen” (visitation i säkerhetszoner) och informationspliktslagen.

Den förstnämnda handlar om att polisen ska kunna visitera personer i extra utsatta områden utan skälig misstanke. Den fick öknamnet ”angiverilagen” av etablerade medier och det rödgröna blocket.

Den andra handlar om att personer som jobbar inom myndigheter måste meddela relevanta myndigheter om de får vetskap om att en person uppehåller sig i landet illegalt med syftet att motverka både gängkriminalitet och social parasitism samt terrordåd på svensk mark.

”Visitationszonslagen” blev kraftigt reviderad. Den kan enbart användas i direkt anslutning till ett väldigt grovt brott och då enbart två veckor åt gången och måste förlängas av en åklagare, inte polischefen själv.

Informationspliktslagen ska enligt Akademikerförbundet SSR endast omfatta sex myndigheter: Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Från början inkluderade den även vård, skola och omsorg, men det har man släppt. Det är i dessa myndigheter som illegala personer upptäcks i störst omfattning.

Jimmy Åkesson låtsas som om han gör tillräckligt åt problemen, men det är enbart signalpolitik. Faktum är att Åkesson gör extremt lite för att avhjälpa problemen.

Problemet är att myndigheter motarbetar alla förslag som de anser är dåliga. Alltså sitter personer på myndigheter och dikterar villkoren för vilken politik som bör föras i Sverige. Det kallas för politisk aktivism. Polisen Peter Springare och socialhandläggaren Maria Rennerstam tar upp bra exempel i sina böcker.

Myndighetsmakten

Problemet är att myndighetsaktivism i allt från mindre myndigheter till höga domstolar innebär en stor maktpåverkan. Ett annat ord för denna myndighetsaktivism är den ”djupa staten” och det handlar om hur personer i myndigheter bestämmer över landets politiska inriktning.

Vi i Ambition Sverige anser därför att vi måste avskaffa maktfördelningsprincipen för att lösa dessa problem. Det betyder inte att vi vill att en regering ska få oinskränkta möjligheter, men problemet med det system som vi har är att det är byggt för ett annat Sverige.

Väldigt få människor på 1980- och 90-talet kunde ana att vi skulle få en systemhotande brottslighet, men i dag har vi det. I dag har vi kriminella klaner och nätverk som hotar våra kommuner, landsting och även staten genom infiltration.

Sådana exempel finns det gott om idag och det krävs speciella åtgärder vid en sådan force majeure-situation som vi nu befinner oss i. Vi kan inte vänta på att personer på svenska myndigheter tar sitt förnuft till fånga. Det är vårt land det handlar om och om det ens kommer att finnas något Sverige värt att leva i för våra barn och barnbarn.

Ett Sverige utan maktfördelningsprincipen kan istället ha ett fungerande konstitutionsutskott. Idag har vi ett KU, men det fungerar utan repressalier och innebär bara en utfrågning. Vi såg det i NUON-affären.

Vad vi behöver är ett konstitutionsutskott som kan utdöma påföljder för politiker som gjort saker som varit direkt skadliga för Sverige. Det i kombination med återinförandet av tjänste- och ämbetsmannaansvaret, som Ambition Sverige vill införa, innebär att vi kan göra radikala förändringar relativt snabbt om vi får makten i Sverige.

Vidtar vi inte dessa steg kommer makten i Sverige enbart vara reserverad för Socialdemokraterna, som via sina lojala tjänstemän och ämbetsmän ser till att Sverige bedriver socialdemokratisk politik oavsett vilka som sitter i regeringen.

För att bryta den onda cirkeln måste vi alltså bryta maktfördelningens grepp om Sverige, för ett myndighetsstyre är djupt odemokratiskt.

Ambition Sverige vill förlägga mer makt åt folkets vilja genom demokrati. Att gå och rösta i varje val och ändå veta att socialdemokratin är den allena rådande makten i Sverige är motsatsen till demokrati. Myndighetspersonal ska tjäna folkets vilja, inte styra över medborgarna.

Text: Ambition Sverige | Bild: Jimmie Åkesson och poliser som visiterar | Originalfoton: Tommy Winterskiöld Vestlie (CC BY 2.0, Wikimedia) och Johan Nilsson omgjort med Grok AI, ®AmbitionSverige

Relaterat: Nu får polisen visitera – utan konkret brottsmisstanke, 25 april 2024, Sveriges Radio

In an increasingly tough line on immigration and security threats, US President Donald Trump has signed Executive Order 14161, which now threatens to significantly change the entry rules for millions of tourists and business travellers.

The order, signed on 20 January 2025, will require entrants from visa-free countries, including most EU countries - to account for up to five years of social media activity, phone numbers called, email addresses and biometric data such as fingerprints and iris scans. It is an escalation of Trump's ”America First”-agenda, but also a move that critics warn could lead to a global chain reaction of opinion control at borders.

Tighter controls: from ESTA to full screening

For travellers from 42 visa-free countries, such as Sweden, the UK and Germany, the Electronic System for Travel Authorisation (ESTA) process has so far been a simple formality - an online application for a $40 fee for up to 90 days of stay, but under a proposal from U.S. Customs and Border Protection (CBP), published in Federal Register On 10 December, the disclosure of detailed personal information will soon become mandatory. Among others:

• Social media: Full history from platforms such as Facebook, Twitter (X), Instagram and TikTok over the last five years.
• Contact details: Telephone numbers and e-mail addresses used during the same period.
• Biometrics: Self-portrait (selfies) for facial recognition, plus fingerprint and eye scanning on entry.
• Family ties: Names and dates of birth of close relatives.

CBP justifies the changes with reference to Executive Order 14161, which aims to ”protect the United States against foreign terrorists and other threats to national security and public safety”. The process is expected to take significantly longer - from days to weeks - and will affect not only new travellers but also those already in the US on visas, who will now be screened retroactively.

Tourism has already been hit hard. According to U.S. Travel Association International visitor numbers are expected to fall by 6.3% in 2025, with a loss of revenue of $12.5 billion - partly due to Trump's restrictive policies. Experts warn that the new rules could scare away even more people, especially ahead of events such as the 2026 World Cup.

”Wrong” opinions as security threats: from students to tourists

The most controversial issue is how to use this data. It is still unclear exactly what views can lead to rejection, but the pattern is clear from existing cases. Already today, student visas are being cancelled for foreign students who have criticised Israel or engaged in pro-Palestinian activities. One example is the Turkish PhD student Rümeysa Öztürk at Tufts University, whose visa was revoked in March 2025 following an opinion piece criticising the university's handling of the Gaza conflict. She was arrested and detained for six weeks before a federal court temporarily restored her status, citing violations of free speech.

Similar cases include Mahmoud Khalil and Mohsen Mahdawi at Columbia University, whose visa was cancelled for ”anti-Semitic protests” and ”support for terrorism” - terms that critics say are widely used to silence dissent. A senior official at the State Department recently testified in court that criticism of Israeli policies, such as calls for reduced military aid or ”abolition of Zionism”, can weigh in on visa decisions.

This ties in with a leaked DOJ memo from Attorney General Pam Bondi, dated 4 December 2025, which expands the definition of ”domestic terrorism”. The memo lists views such as ”anti-American”, ”anti-Christian” and ”anti-capitalist” as potential indicators of terrorist threats, along with support for ”mass immigration”, ”radical gender ideology” and opposition to immigration laws. The FBI is encouraged to draw up lists of suspicious groups and offer rewards for tips - a policy critics call ”a thought police law” and a threat to the First Amendment of the US Constitution.

These criteria are expected to be applied to travellers, meaning that a tweet on climate justice or criticism of US foreign policy could potentially block your trip.

Global ripple effect: EU and UK respond with their own measures?

The US policy risks triggering a domino effect. The European Commission has not yet officially responded to the proposal, but concerns are growing in Brussels and member states. According to Euronews and the BBC, the new rules could lead to reciprocal demands: EU citizens forced to open their profiles publicly to US authorities could face similar screening when entering Europe. Germany's foreign ministry has already warned that ”reciprocity” may be necessary, while the French government is discussing biometric checks for US travellers.

The UK, which is not an EU member but part of the visa waiver programme, has gone further. The country has recently arrested journalist Richard Medhurst under Terrorism Act 2000, suspected of ”expressing support for a prohibited organisation” through his reporting on Gaza and Lebanon. Medhurst, a Syrian-British journalist with over a million followers, was held for 24 hours without clear explanation - a case the NUJ and IFJ call a ”chilling threat to press freedom”.

Also former MP George Galloway, leader of the Workers Party of Britain, was arrested in September 2025 at Gatwick Airport during counter-terrorism-legislation. He and his wife were questioned for hours about their views on the Gaza conflict, without being formally arrested, but with orders not to leave. Galloway described it as ”political persecution” and part of a broader campaign against left-wing opposition.

These incidents illustrate a trend: countries like the UK and potentially EU countries are now introducing their own registers of ”wrong” views and contacts, requiring ”clean” profiles for entry. This is creating a world where travelling requires not just a passport, but political loyalty.

Implications for travellers and democracy

For the average Swedish tourist, this means significantly longer waiting times, greater uncertainty and a sense of surveillance. Even business travellers risk being stopped if an old tweet flagged as ”anti-American”, and for activists? It is a direct attack on free speech, which the ACLU and FIRE call ”ideologically driven counter-terrorism”.

The Trump administration defends itself with national security, but critics point to the lack of clear guidelines - what exactly is ”hateful ideology”? As Loyola Law Schools Professor Marissa Montes notes: ”It is broad and discretionary, giving officials the power to interpret at will.”

While the proposal is out for consultation, it is likely to come into force soon. Travellers are urged to clear profiles and be careful, but in a democracy thoughts should be free, not border guarded. The question is: will the world accept a future where passports require political purity?

Göran Reuterdahl, former Vice President of companies such as Ericsson and Microsoft and CEO of smaller listed companies, spokesperson for Swedish Sovereignty in Ambition Sverige | Photo: Ulf Gabrielsson, retouch Andreas Jansson

Gunilla Edelstam, an associate professor of law, warns that the Swedish Parliament is trying to make it more difficult to change the Constitution and if it is voted through, it could be almost impossible for Sweden to leave the EU.

Text: Gunilla Edelstam | Photo: Arild Vågen, CC BY-SA 4.0

Form of Government (RF) is the constitution that sets out the foundations of the Swedish system of government. Among other things, the RF sets out the basis for how the Riksdag governs Sweden through legislation. According to the current RF, which came into being in 1974, two parliamentary decisions are required to amend a constitution with an intervening election to the Riksdag. Half of the members of the Riksdag must then vote in favour of an amendment to the two Riksdag decisions.

Now the Swedish Parliament wants to make it harder to change the RF (Government Bill 2024/25:165). In the second decision after the parliamentary election, a qualified majority of two-thirds of the members of the Riksdag must vote in favour. Otherwise, the decision will fall and the proposed amendment to the Instrument of Government will not apply.

Parliament took the first decision on this change in October 2025. Parliamentary elections will be held in September 2026, after which Parliament will decide once more on this amendment. If the decision on the amendment is supported by at least half of the members of both parliaments, the Constitution will be amended.

Thereafter, any future amendments to the RF will require 2/3 of the members of parliament to vote in favour of a proposed amendment in the second round after a general election. This means that it will be very difficult to change the form of government in the future.’

Why do you want to make such a change?

The aim is said to be to strengthen democracy. Is this true?

Having a system where a majority (at least half) of the members of parliament must vote in favour of an amendment is perfectly reasonable, but making constitutional amendments more difficult by requiring a 2/3 majority for amendment is hardly democratic in a country like Sweden.

This means that a minority of 1/3 of the members of the Riksdag can prevent important changes to the RF. This does not strengthen democracy in Sweden. For example, EU membership is based on the fact that Sweden is a member of the European Union according to RF 1:10. This is thus laid down in the Constitution.

If Sweden were to want to leave the EU in the future, it would be sufficient for 1/3 of the members of the Riksdag to vote against. It will probably be impossible to leave the EU in the future if the proposal for a 2/3 majority wins through.

Membership of the EU means that legislation on issues such as the environment, electricity, forestry, competition, trade, agriculture and labour law can be decided by the EU. Decisions on such issues are taken by the European Parliament. Sweden's 21 MEPs out of a total of 720 cannot stand up to a majority of MEPs from other EU countries. EU legislation on electricity has instead led to an increase in Swedish electricity prices.

This is because Germany has the right to buy electricity from Sweden under an EU law. Germany buys a lot of electricity from Sweden. EU legislation has also had a negative impact on Sweden's forestry industry. Sweden has the most forest of all EU countries. About 63% of Sweden is covered by forest.

Forest industry representatives find the EU's requirements too tough, unrealistic and ineffective. This could hit Swedish jobs and export revenues hard. We could regain our sovereignty and self-government by amending RF 1:10 and leaving the EU, but with 1/3 of MPs voting against, it is unlikely that an exit will be possible in the future.

With regard to EU membership in particular, we could have chosen a different route to enable withdrawal if Sweden had had a constitutional court. If such a court existed, we could ask it to declare our membership of the EU invalid. The basis for this is the starting point in Chapter 1, Section 1 of the Swedish Constitution, which states that ”all power emanates from the people”.

This means that the Swedish people vote for their politicians in the Riksdag. These elected politicians then have the right to legislate in Sweden. We could demand that EU membership be cancelled on the grounds that the Riksdag never had the right to transfer legislative power to the EU. Legislative power only exists when the power emanates from the Swedish people.

The Riksdag consists of the elected representatives, i.e. the politicians elected by the Swedish people. The Riksdag's task is to legislate, but when the link to the Swedish people disappears, i.e. when legislative power is transferred from the Riksdag to the EU Parliament, this is a violation of RF 1:1.

The Swedish people have not voted for all the politicians in the EU, so the power exercised in the EU does not come from the Swedish people. We have only elected the 21 Swedish MEPs but not the other 699 MEPs in the EU.

The EU therefore does not have the right to legislate in a way that applies to the Swedish people. The link to the Swedish people does not exist for the EU Parliament. There is no legal right for the Swedish Parliament to transfer legislative power to the EU. This is the meaning of RF 1:1. We could therefore have EU membership declared invalid by a Swedish constitutional court. The problem is that we have no constitutional court in Sweden.

Limitation of state power is a characteristic of a modern democratic state. Limitations should be set out in a constitution such as the RF when it comes to the parliament's governance of the country, but if the parliament in future decisions (after the next parliamentary elections) accepts that 1/3 of the members of parliament in the future should be able to stop any attempt to change the constitution (for example by voting against any proposal to introduce a constitutional court), this may mean that it is not possible to limit important parts of state power.

There is a case for retaining the current more democratic possibility of amending the Constitution by a simple majority, where the votes of half of the members of parliament are required to accept a constitutional amendment.

Gunilla Edelstam Associate Professor, PhD, Team member of Swedish sovereignty and the EU, Law and order

The sexual abuse and rape of young children are exceptionally heinous crimes that must be stopped. Through its Justice Policy Programme, Ambition Sverige fully supports Dumpen in its tireless work to prevent child sexual abuse.

So far it is not enough, unfortunately.

Young children are rapidly entering the digital internet world through mobile phones and tablets. There are social media with friends, films and music. But there are also dangers in the form of paedophiles.

Today, paedophiles and other offenders can easily seek out and connect with children via social media and after a period of contact, once trust has been built, they can then arrange to meet the contacted child. A meeting that unfortunately too often leads to rape and sexual abuse.

The consequences of abuse are far-reaching and costly to society. Dumpen's investigations show that, in addition to purely physical consequences, abused children suffer various forms of deep trauma and mental distress that in many cases have led to suicide.

The legal system in Sweden currently deals with child sexual abuse reactively, i.e. the police act when the abuse has taken place, in accordance with the law, but by then the damage to the child has already been done.

In addition, the problem of child sexual abuse has been downplayed in the mainstream media, as demonstrated by the repeated questioning of the Dump's hangings of documented paedophiles.

Sexual abuse can be prevented through preventive measures such as criminalising adults seeking to contact children for sexual purposes. Today, the police work in a similar way to identify terrorists before a terrorist act is carried out. The criminalisation of sexual solicitation allows the police to arrest the paedophile before the abuse of the child has taken place.

Recently, the Tidö government announced that the criminalisation of sexual solicitation will be introduced from 1 April 2026. This is very good and necessary, but it is not enough. Paedophilia needs to be discussed much more so that children become more vigilant.

The whole community has a responsibility. Parents, teachers and visiting police officers in schools need to inform children about the risks of anonymous contacts on the internet. And even outside the internet, for example in the world of sports and athletics, children need to be informed about the risk of sexual abuse.

Finally, the general media must also contribute by publishing and discussing more about both the risks and consequences of paedophiles' actions against young children. The discussion is absolutely necessary.

Half the job is almost done - through the criminalisation of sexual contact with young children - but society as a whole must step up its responsibilities. Parents, teachers, police officers in schools and the general media must help raise awareness of the dangers of paedophiles online and in society.

Preventing child sexual abuse is of utmost importance. Supporting Dumping and Ambition Sverige in the effort to give children a safer and better future - inform and discuss paedophilia more!

Signed
Bo Hansson, spokesperson Law and order for Ambition Sverige and
Danny Raucci, Regional Manager for Ambition Sverige Gothenburg

Photo: Patrik Sjöberg and Sara Nilsson and to the right Bo Hansson and Danny Raucci (top) from the Ambition Sverige party | Photos: Dumpen and private

Ambition Sverige wants to live in a society where everyone who works in the service of the people, from administrator to director general, has a clear personal responsibility. A society where every decision is made with respect for the law, for the mission and for people.

Today, we see something completely different.
Decisions are taken arbitrarily, often without a clear legal basis, without transparency and without accountability.

In 1976, the criminal liability of public officials was abolished. Although the law on official misconduct still exists in the Criminal Code (Chapter 20), which also covers gross negligence and neglect, its application is in practice non-existent. The requirements for conviction have become so high that even serious errors, abuse of power and neglect rarely lead to prosecution, let alone conviction.

The result is a system where, in practice, no public official can be held legally accountable even for gross negligence. We see children denied help, elderly people raising the alarm without getting answers, and life-changing decisions that cannot be legally challenged, all under a culture of silence where accountability is dissolved.

At the same time, organised crime is spreading within municipalities and welfare systems, protected by a lack of transparency and accountability. Study after study has highlighted the problems, but no government has acted.

Ambition Sverige wants to reintroduce clear, legally certain and criminal liability for officials.
To reconnect power to responsibility.
To put an end to arbitrariness.
To ensure that law becomes law again and not an interpretation.

When accountability is absent and justice is silenced, we are fast approaching a lawless society.
We are Ambition Sverige. We restore responsibility and we take responsibility.

Elena Malmefeldt (A), spokesperson for the Swedish culture and Health and Wellbeing

Naturopaths (Swedish Association of Naturopaths)