Inom en snar framtid debatterar jag samtyckeslagen med justitieminister Gunnar Strömmer (M) i riksdagen. Debatten handlar ytterst om hur vi förenar två grundläggande principer i en rättsstat: ett starkt skydd för den sexuella integriteten och en stark rättssäkerhet för den som anklagas för brott.
Text: Katja Nyberg
Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har fokus i debatten med rätta legat på att stärka skyddet för den sexuella integriteten. Allt sexuellt umgänge ska bygga på frivillighet. Det råder bred enighet om den principen, men i en rättsstat måste två tankar kunna existera samtidigt.
Vi måste kunna skydda den som utsätts för sexuella övergrepp och samtidigt värna rättssäkerheten för den som anklagas. Problemet är att den senare diskussionen blivit allt svårare att föra.
Den som lyfter frågor om beviskrav, oskuldspresumtion eller domstolarnas bevisvärdering riskerar ofta att misstänkliggöras. Frågor som i andra brottmål betraktas som självklara rättssäkerhetsfrågor blir snabbt kontroversiella när det gäller sexualbrott.
Samtidigt är det just i dessa mål som rättssäkerhetsfrågorna ibland blir som mest betydelsefulla. I många fall saknas teknisk bevisning och domstolen har att bedöma två motstridiga berättelser. Det ställer höga krav på bevisvärderingen och på domstolarnas redovisning av sina överväganden.
I alla rättssystem finns en risk för felaktiga domar. Just därför är höga beviskrav, oskuldspresumtion och noggrann bevisvärdering grundläggande principer i en rättsstat. När frihetsberövanden, livslång stigmatisering, förlorade framtidsmöjligheter och betydande skadeståndsansvar kan följa på en fällande dom måste samhället vara särskilt angeläget om att minimera risken för felaktiga domslut. Rättssäkerheten ska inte vara svagare i sexualbrottsmål än i andra mål om allvarlig brottslighet.
Samtyckeslagstiftningen har också förändrat sexualbrottets konstruktion. Historiskt var våldtäktsbrottet nära kopplat till våld, hot eller tvång. I dag ligger fokus på frågan om deltagandet varit frivilligt. Förändringen har varit avsiktlig och har stärkt skyddet för den sexuella integriteten. Men den har samtidigt aktualiserat nya rättssäkerhetsfrågor.
När bedömningen i större utsträckning handlar om frivillighet, kommunikation och parternas uppfattning av situationen ökar betydelsen av domstolarnas bevisprövning. Särskilt gäller detta brottet oaktsam våldtäkt.
Brottet infördes för att träffa situationer där frivillighet saknats men där det inte kan bevisas att den tilltalade insåg detta, samtidigt som han eller hon borde ha förstått det. Syftet var legitimt. Men konstruktionen aktualiserar också frågor om hur gränsen ska dras mellan straffbar oaktsamhet och situationer där människor uppfattat samma händelseförlopp på olika sätt.
Straffrätten bygger ytterst på principen att människor ska kunna förstå när de riskerar att begå ett brott. Därför måste lagstiftning vara så tydlig och förutsebar som möjligt. Ju större utrymme som lämnas för efterhandsbedömningar av kommunikation, signaler och uppfattningar, desto viktigare blir kraven på noggrann bevisprövning och tydliga domskäl.
En stark sexualbrottslagstiftning och en stark rättssäkerhet är inte motsatser. Tvärtom. Om människor upplever att rättssäkerheten försvagas riskerar förtroendet för rättssystemet att undergrävas. När förtroendet för rättssystemet minskar förlorar både brottsoffer och oskyldigt anklagade.
Därför finns det skäl att se över hur rättssäkerheten kring samtyckeslagstiftningen kan stärkas ytterligare. Det handlar bland annat om tydligare redovisning av domstolarnas bevisvärdering i mål där teknisk bevisning saknas, om ökad transparens kring hur frivillighetsbedömningar görs och om en fortsatt diskussion kring hur lagstiftningen kan göras så förutsebar som möjligt.
Ingen skulle acceptera att beviskraven sänks för mord, grov misshandel eller andra allvarliga brott. Samma rättssäkerhetsprinciper måste gälla även när anklagelsen gäller sexualbrott. Det borde vara en självklar utgångspunkt i varje rättsstat.
Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik
JAS 39 Gripen-planen som Sverige överväger att skicka till Ukraina är inte det största problemet, enligt säkerhetsexperten och den tidigare stridspiloten Ulf Gabrielsson. Gripens robotar kan nå Moskva och djupt in i Ryssland. Där finns faran för Sverige.
Det är istället de avancerade vapen som planeras att integreras på flygplanen, särskilt den tyska långdistanroboten Taurus, som han ser som ett allvarligt hot mot svensk säkerhet.
I ett uttalande varnar Gabrielsson för att de svenska vapensystemen dramatiskt förändrar riskerna för Sverige. Det handlar om upp till 36 Gripen-plan som regeringen vill donera och sälja till Ukraina.
”De går inte av för hackor. Det är en långdistans luftmålsrobot som kan skjuta ner andra flygplan på ända upp till tio mils avstånd, alltså hundra kilometer”, säger han.
Gripens robotar kan nå Moskva och djupt in i Ryssland
Meteor-roboten [inte Taurus-roboten som redaktören felaktigt skrev] kan utgöra ett stort hot mot ryska flygplan som i dag opererar relativt fritt när dessa skjuter robotar och fäller glidbomber mot ukrainska mål. Meteor-roboten har en räckvidd på över 200 kilometer.
”Ett JAS kan fälla den här roboten över ukrainskt luftrum och den kan nå ända till Moskva. Den väger 1 500 kilo, har ett spränghuvud på 500 kilo trotyl och kan slå ut bunkrar, broar och fartyg”, varnar Gabrielsson.
Han understryker att vapnen skulle vara mycket effektiva för Ukraina, men ur ett svenskt perspektiv ser han stora risker:
”Om man ser till Sveriges säkerhet så är det här ett jättehot mot oss. Vi blir ännu mer ett prioriterat mål och vår vapenindustri med SAAB i Linköping och SAAB Dynamics i Trollhättan som tillverkar delar till Taurus-roboten.”
Uttalandet kommer i ett läge där regeringen och Försvarsmakten utreder en omfattande Gripen-leverans till Ukraina, parallellt med att Sverige redan stödjer Ukraina med andra vapensystem och ammunition.
Besluten om flygplan och deras vapenlast väntas i närtid.
Ulf Gabrielsson har tidigare kritiserat den svenska säkerhetspolitiken och varnat för att ett allt djupare svenskt engagemang i Ukraina kan dra in Sverige i en direktkonfrontation med Ryssland.
I en annan video varnar Gabrielsson för att svenska vapenfabriker i t.ex. Karlskoga kan attackeras av ryska missiler om svenska plan används för att slå till djupt in i Ryssland. Putin har nyligen gett det ryska försvaret grön signal för att attackera utländska vapenfabriker som tillverkar vapen som används mot Ryssland.
Krigshetsarna vill ha krig. Vinner man kriget skriver man historia. Vinner Putin hamnar våra politiker på historiens skithög tillsammans med allt annat som vår demokratur har planerat för att kontrollera folket, Historiskt har härskare hotat med att “om kriget kommer” för att behålla makten – sen kommer kriget.
Hade Herr Hitler vunnit, påhejad av många ledande personer här i landet, hade vi pratat tyska idag, inte engelska .
Geopolitik
Mitt minne består av 1kg fett. Bäst före datum är passerat. Ibland är det svårt att komma ihåg vad jag ska göra efter jag låst upp dörren. Men jag kommer ihåg boken “1984”, jag läste den för sådär 60 år sedan. Jag kommer ihåg maktens manipulation med Nyspråket. “Krig är fred”. Det är där vi befinner oss nu med det Eviga kriget och Sanningsministeriet. Kampen pågår mellan stormakterna Oceanien, Eurasien och Ostasien (USA, Ryssland, Kina) med de ständiga krigen.
Det är ur denna eviga maktbalans som Partiets kända slogan uppstår: ”Krig är fred”. Eftersom krigstillståndet är helt stabilt och permanent, blir effekten densamma som en permanent fred – ingenting förändras i maktstrukturen.
De är för jämstarka: Ingen av de tre superstaterna kan besegras helt, inte ens om de två andra går ihop i en allians. De är helt enkelt för stora och har för starka naturliga försvar.
Allianserna skiftar ständigt: Just för att ingen ska bli den absolut dominerande “starka” makten, skiftar allianserna hela tiden. Om ett land riskerar att bli för mäktigt, går de andra två omedelbart ihop för att återställa balansen.
Kriget är en illusion: Eftersom ingen kan vinna är kriget i praktiken permanent. Krigets egentliga syfte är inte att besegra fienden, utan att förbruka samhällets ekonomiska överskott. Genom att hålla befolkningen fattig och rädd kan eliten behålla sin absoluta makt över medborgarna
Vår politiska elit, “Partiet”, har hoppat i fel tunna. Atlantic Council ,lobbyn för Nato med Wallenberg, Bildt, Pål Jonsson och andra anhängare av Pax Americana har sålt ut Sveriges suveränitet för att få en del av framgångarna efter det uppdelade ryska imperiet. Ekonomierna i väst måste ha ständig tillväxt för att klara sina ökade skulder,”Den som är satt i skuld är inte fri”.
Den förda svenska politiken är att “Putin får inte vinna”, man säger inte “Nato ska vinna” för det finns ingen plan eller strategi för hur det skulle vara möjligt. Kriget måste därför fortsätt med miljontals döda, Om Putin vinner måste politikerna “Partiet” visa upp all skit. Från 2014 till 2020 har det beskjutits och bombats vid miljonstaden Donetsk stadsgräns. 14 000 döda varav 600 barn har rapporterats.Två brutna fredsavtal som enligt Merkel och Hollande gjordes för att Nato skulle hinna upprusta Ukraina . Överträdelserna har registrerats och dokumenterats av OSCE med Nato personal. Observera 14000 dödade och ett nytt stort anfall 2022 02 19 mot Donetsk (inte Kiev) dokumenterat i detalj av OSCE. Se den omfattande OSCE-rapporten. Det var en provokation och ett regelrätt anfallfrån Kiev.
Konsekvens: Den politiska eliten “Partiet” kan inte kliva ur tunnan för då syns den ny-nazistiska skiten. Man fortsätter sända allt dödligare vapen, mer dödande av ryska soldater och civila. Ryssland registrerar men har hittills taktiskt avstått från motangrepp. Med USA upptaget och Natos vapenförråd tömda blir läget ett annat.
Järfällas militärstrategiska industrier är tänkbara bombmål.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta förrädare.
Svenska folket går till val . Valet handlar om Krig eller Fred.
Kort historisk beskrivning av handel med Ryssland:
Under 1800-talet med ny fransk kung (ej russofob) hade vi extremt goda handelsförbindelser med Ryssland. Nobel, L M Ericsson, Atlas m.fl. var stora industrier med banbrytande teknologi i Ryssland.
1918: Lenin ekonomiskt sponsrad av svenska och tyska intressen tog makten. Många förmögenheter skapades både legalt och icke, andra förlorade stort. Lars Magnus Ericsson förlorade fabriken i St Petersburg och kontroll av hela bolaget i Sverige. Andra företag sålde lokomotiv, el-generatorer och turbiner till vattenkraftverk m.m..
1939:Vinterkriget var ett krig om Nickel. Sovjetunionen saknade nickel till krigsindustrin inför det annalkande kriget med Nazityskland. Gruvan i staden Nickel hade hamnat på fel sida gränsen enligt ryssarna. Nickel-produktionen exporterades under krigsåren till Tyskland som saknade råvara. Efter kriget hamnade staden på rysk sida.
Sveriges export till Sovjetunionen under perioden 1945–1991 var högteknologisk och industriell. Som ett neutralt land med en stark verkstadsindustri lyckades Sverige balansera mellan västvärldens restriktioner (CoCom) och Moskvas stora behov av att modernisera sin ekonomi.
Den svenska exporten till Sovjetunionen bestod framför allt av följande varor:
Verkstads- och maskinteknik: Detta var den absolut största exportkategorin. Sverige sålde tunga maskiner, turbiner, generatorer och kompletta fabriksutrustningar, bland annat maskiner till den sovjetiska pappers- och massaindustrin.
Högkvalitativt stål och metallprodukter: Sovjetunionen behövde svenskt specialstål, rostfria rör och framför allt kullager från SKF, vilket var en kritisk komponent för deras tunga industri.
Telekommunikation: Telefonaktiebolaget LM Ericsson spelade en nyckelroll. Sverige exporterade avancerade telefonväxlar och telesystem för att bygga ut det sovjetiska telenätet. Standard Radio datorer till rymdbasen Bajhonour. Datasaab datorer för flygledning .
Transportutrustning och fartyg: Svenska varv byggde och exporterade specialfartyg, kylfartyg och fiskebåtar till den sovjetiska handelsflottan. Även tunga lastbilar och reservdelar från Volvo y Scania exporterades.
Utrustning till livsmedelsindustrin: Företag som Alfa Laval exporterade separatorer, mejerianläggningar och annan utrustning för att effektivisera den sovjetiska livsmedelshanteringen.
SAS var det första flygbolaget med reguljär trafik. Volvo var det enda utländska bilmärket med serviceverkstad i Moskva.
Efter 1991 har en mängd svenska företag, stora och små etablerat sig i Ryssland utöver ovan nämnda, som IKEA, HM med försäljning och produktion. Exempelvis Volvo lastvagnar hade 9% av ryska produktionen av tunga lastbilar.
Efter sanktionerna från väst mot företag verksamma i Ryssland har kinesiska företag tagit över marknaden.
Den politiska klassen arbetar inte för landet, dom arbetar för fattigdom och det eviga kriget.
Vi måste ändra, ingen annan bryr sig!
Det är din PLIKT!
Elsa Widding, Jamal El-Haj och Lorena Delgado Varas bestämde sig alla att stanna kvar i riksdagen – trots att de brutit med sina respektive partier. Nu möts ”riksdagens värstingar” i Politikbyråns studio för ett samtal om hur det är att gå emot sina egna partikamrater.
Dessutom får de avslöja hur de tänker rösta i några av vårens hetaste frågor där regeringens politik riskerar att falla. Gäster: de partillösa riksdagsledamöterna Elsa Widding, Jamal El-Haj och Lorena Delgado Varas.
Programledare: Karolina Skoglund.
Text: SVT
Thabo Motsieloa intervjuade riksdagsledamoten och den politiska vilden Elsa Widding på podden Zeitgeist Sweden.
Mitt under den storm som följt efter konflikterna med Tidöpartierna, kritiken från Jimmie Åkesson och de hot som fått henne att ställa in offentliga framträdanden inför valet.
I ett långt samtal med Thabo Motsieloa pratar hon om kriget i Ukraina, NATO, EU, svensk suveränitet och varför hon menar att Sverige dras allt djupare in i en stormaktskonflikt.
Widding riktar skarp kritik mot medierna, DCA-avtalet, migrationspolitiken och det hon beskriver som ett allt snävare offentligt samtal.
Hon pratar också om hoten, demokratin i Sverige, energikrisen, och varför många människor enligt henne inte längre känner sig representerade av de etablerade partierna.
Källa: Thabo Motsieloa, Zeitgeist Sweden
Det senaste drevet mot mig gick över alla gränser. Det handlade inte om sakfrågor, argument eller politiska vägval. Det har varit en våg av personhat, misstänkliggöranden och direkta våldshot. I flödena finns inte bara hårda ord, utan också direkta och detaljerade hot. Ett av dem beskrev hur jag skulle skäras upp i små bitar.
Det här är inte ett pris någon ska behöva betala för att delta i politiken.
Vad utlöste detta hat?
Den utlösande faktorn blev den senaste voteringen om skärpta krav för svenskt medborgarskap.
I den frågan har det påståtts att jag röstade emot skärpta krav. Det stämmer inte. Jag röstade för sju av åtta beslutspunkter och står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap.
Ändå påstod Jimmie Åkesson i söndagens partiledardebatt i SVT att jag tagit emot mutor från Miljöpartiet. Hur kan en partiledare stå i public service och sprida ett falskt påstående om mutor?
I det politiska klimat som råder, där lögner snabbt blir bränsle för drev, hat och hot, är det djupt oansvarigt. När en person i Jimmie Åkessons ställning säger något sådant offentligt förstärker han misstänkliggörandet och spär på ett klimat som redan gått långt över gränsen.
Vilket ansvar tar politiska ledare egentligen för konsekvenserna av sina ord och påståenden?
Den beslutspunkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler för personer som redan hade ansökt om medborgarskap enligt tidigare regelverk, där kravet varit fem års hemvist i Sverige i stället för åtta.
Min slutsats var att det fanns mycket lite att vinna på att sakna tydliga övergångsregler, men en uppenbar risk för fler rättsprocesser, överbelastade myndigheter och onödiga kostnader för skattebetalarna.
När lagar förändras mitt under pågående ärenden utan tydlighet i hur övergången ska hanteras ökar risken för olika tolkningar, längre processer och en mer komplicerad tillämpning. Jag ser också en risk att detta i hög grad blir en symbolisk markering, samtidigt som de praktiska konsekvenserna kan bli ökad osäkerhet.
Jag har vägt argument, analyserat och landat i en egen bedömning. Därför valde jag att rösta annorlunda i en av åtta beslutspunkter.
Låt mig också förtydliga: detta beslut fattade jag som riksdagsledamot, inte som partiledare för Ambition Sverige.
Samtidigt vill jag vara tydlig: jag står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap, vilket jag också röstade för i voteringen.
Jag vill se en migrationspolitik som bygger på ordning, ansvar och tydliga regler. Sverige måste återta kontrollen över migrationen och säkerställa att invandring sker på ett sätt som är hållbart för landet.
Min utgångspunkt är enkel: den som invandrar till Sverige ska försörja sig själv genom hederligt arbete, respektera svensk lag och bidra till samhället.
Jag har tagit fram Ambition Sveriges migrationspolitiska program, där just dessa frågor står i centrum. Läs gärna partiprogrammet på Ambition Sveriges hemsida: ambitionsverige.se
Mer eller mindre demokrati i Sveriges riksdag?
Sveriges riksdagssystem bygger på att den enskilde riksdagsledamoten är närvarande i kammaren och vid votering och trycker på grön, röd eller gul knapp. Det kan låta tekniskt, men bakom varje knapptryckning finns ett personligt ansvar.
Sverige är en representativ demokrati. Väljarna röstar på partier, men de väljer också ledamöter som förväntas sätta sig in i frågor, förstå konsekvenserna av besluten och ytterst ta ansvar för sin röst. En riksdagsledamot är inte vald för att vara en mekanisk förlängning av gruppledningen.
I debatten om kvittningen har det blivit tydligt att Sverigedemokraternas ledning ser det som självklart att inte bara SD egna ledamöter ska rösta enligt partilinjen, utan även oberoende ledamöter – så kallade politiska vildar – som tidigare tillhört partiet.
Gruppledningen inom Sverigedemokraterna består av gruppledare Linda Lindberg, vice gruppledare Henrik Vinge och andre vice gruppledare Julia Kronlid. Vid riksdagsgruppens möten informeras ledamöterna om vilken linje som gäller i kommande voteringar. Det i sig är inget ovanligt. Alla partier arbetar med samordning.
Problemet uppstår när partilinjen inte längre är en rekommendation, utan i praktiken ett tvång. När ledamöter som kan tänkas rösta fel hellre kvittas ut än tillåts närvara och rösta efter sin egen övertygelse, då har vi ett demokratiskt problem.
Inför omröstningen om Nato blev jag och flera andra ledamöter utkvittade. Jag hade röstat nej. Men genom kvittningen behövde min röst aldrig synas i voteringen.
Det är just detta som är kärnan.
Kvittningssystemet är tänkt att hantera frånvaro så att styrkeförhållandet i riksdagen inte påverkas av sjukdom, resa eller andra praktiska hinder. Det är inte tänkt att användas som ett sätt att kontrollera eller neutralisera ledamöter som kan rösta efter samvete, kunskap eller gör en egen analys.
När kvittning används på det sättet blir frågan större än en enskild votering. Då handlar det om huruvida riksdagen består av 349 självständiga ledamöter eller om kammaren i praktiken bara är en förlängning av partiernas gruppledningar.
Systemet vid omröstningar bygger samtidigt på personligt ansvarstagande som sträcker sig bortom utskottsarbete och partimöten. Den enskilde ledamoten borde känna till vad han eller hon röstar för eller emot, särskilt i stora och principiella frågor.
Om ledamöterna inte förväntas tänka själva, om de inte får följa sitt samvete eller sin egen kunskap i avgörande frågor, då kan voteringsknapparna lika gärna plockas bort. Då kan ledamöterna stanna hemma, och röstningen ske direkt efter partiernas mandatfördelning och gruppledningarnas instruktioner.
I en sådan ordning har riksdagsledamöterna i praktiken spelat ut sin roll.
Ett betydligt allvarligare problem än att det finns några okontrollerbara och omutbara partilösa ledamöter i riksdagen är att övriga ledamöter i praktiken ofta saknar möjlighet att rösta enligt sin inre övertygelse eller moraliska kompass i känsliga frågor.
Ett tydligt exempel är omröstningen om juridiskt könsbyte vid 16 års ålder. Den moderata ledamot som gick emot partilinjen och röstade nej visade just det mod som ett fritt mandat är tänkt att möjliggöra. Men alla som vågar gå emot partilinjen vet också att priset kan bli högt.
Detta borde diskuteras mer.
För om varje självständig röst behandlas som ett problem, och varje avvikelse från partilinjen bestraffas, vad återstår då av den representativa demokratin?
Det fria mandatet finns inte för att skapa oreda. Det finns för att säkerställa att riksdagen inte reduceras till ett förutsägbart knapptryckningsmaskineri.
En riksdagsledamot som aldrig får tänka själv behövs i praktiken inte.
Då får vi inte mer demokrati. Vi får mindre.
När självständighet kallas mutor
Jimmie Åkesson påstår att Katja Nyberg och jag har tagit emot mutor från miljöpartiet. Både Katja och jag röstade för sju av åtta beslutspunkter i förslaget om skärpta krav för svenskt medborgarskap. Vi röstade alltså för en stramare migrationspolitik. Att försöka beskriva detta som att vi skulle ha gått Miljöpartiets ärenden är inte seriöst.
Den punkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler. Jag ansåg att avsaknaden av tydliga övergångsregler riskerade att skapa fler rättsprocesser, högre kostnader och mer belastning på redan pressade myndigheter.
Det kan man kritisera. Man kan tycka att jag hade fel. Men att kalla det mutor är något helt annat.
När en partiledare använder en sådan anklagelse mot oberoende ledamöter bidrar han till att förgifta det politiska samtalet. Han gör dessutom något mer: han angriper själva idén om att en riksdagsledamot kan fatta ett självständigt beslut.
Det fria mandatet betyder något. Om varje självständig röst och avvikelse från partilinjen ska förklaras med mutor, då är problemet synen på demokratin.
Mitt budskap är och har alltid varit: Tänk själv!
Det är inte en slogan för mig, utan ett livslångt förhållningssätt. I mitt yrkesliv, i samhällsdebatten och i riksdagen har jag alltid försökt stå fri nog att analysera, värdera och dra mina egna slutsatser. Det gjorde jag också i den senaste omröstningen.
Min förhoppning är att fler vågar göra detsamma, i riksdagen, i samhällsdebatten och i Sverige i stort.
För ett fritt samhälle, kräver fria människor.
Människor som vågar tänka själva, även när det blåser.
Vem ska Sverige vara till för – och vart tog folkhemmet vägen?
Det finns ögonblick då man måste stanna upp och fråga: Vad håller vi på att göra? Vem är det vi bygger samhället för? Och vem är det som får betala priset?
I Bäckebo bor Ingemo Keib, 78 år. Hon är änka och sjuklig, en människa som gjort allting ”rätt” i livet. Hon har arbetat, betalat skatt, tagit hand om sin familj och vårdat sitt hem. En människa som aldrig bett om mer än att få leva sina sista år i trygghet.
Men i dagens Sverige räcker inte det längre.
Hon tvingas nu betala för en VA-anslutning hon aldrig beställt, en ”möjlighet” hon inte kan använda. Hon tvingas pantsätta sitt hem för att finansiera ett beslut som hon aldrig varit delaktig i. Hon tvingas leva på 800 kronor i månaden, medan kommunen tar 72 422 kronor i utmätning.
Hon tvingas möta en myndighet med obegränsade resurser, medan hon själv inte ens har råd att ta ett nytt vattenprov.
Detta är inte värdigt ett land som en gång byggde sitt samhälle på idén om trygghet, solidaritet och rättvisa.
Detta är inte värdigt ett land som kallade sig ett folkhem.
För vad är ett folkhem om inte ett löfte? Ett löfte om att den som är svag inte ska krossas av systemet. Ett löfte om att den som är gammal inte ska behöva frukta sin egen kommun. Ett löfte om att myndigheter ska stå på medborgarens sida – inte över den.
I dag ser vi något annat. Vi ser hur regelverk, skrivna långt från människors vardag, tillämpas utan hänsyn till konsekvenserna. Vi ser hur kommuner hänvisar till ”strikt lagstiftning” medan människor förlorar sina hem. Vi ser hur ekonomiskt svaga hushåll tvingas bära kostnader som skulle knäcka även en välmående familj. Vi ser hur maktbalansen har förskjutits – från medborgaren till myndigheten.
Människor som Ingemo, som har varit med och byggt upp det här landet, tvingas nu lämna ifrån sig det lilla de har kvar.
Det är inte bara orättvist, utan omänskligt.
När människor inte längre kan försvara sig mot sådana här beslut, när de tvingas pantsätta sina hem för att följa kommunala regler som inte går att förstå – då har något viktigt i samhället gått sönder.
Det är därför föreningen ”VA i Tiden” finns. Det är därför vi skriver och protesterar.
Ingemos fall är inte ett undantag, utan ett av många fall som visar på att vi har ett systemfel.
Vi kräver inte privilegier eller särbehandling. Vi kräver bara det som en gång var självklart: Att människor ska behandlas med värdighet och att myndigheter ska ta ansvar för sina egna misstag. Att lagar ska tillämpas med förnuft. Är detta verkligen för mycket begärt?
Mikael Richter Ambition Sverige
Sluta svälta våra äldre på klimatalarmismens altare
Sverige har en växande skuld till den generation som byggde landet. Det handlar inte bara om pensioner eller vårdplatser, utan om något så basalt som maten på tallriken. Under täckmanteln ”klimatsmart kost” och Agenda 2030:s pekpinnar tvingas våra äldre i dag äta en näringsfattig diet som direkt skadar deras hälsa. Det är dags att vi slutar prioritera ideologiska klimatnarrativ framför vetenskap och livskvalitet.
Vetenskapen talar klarspråk
Forskningen är tydlig, men ignoreras flitigt av de politiskt korrekta i maktens korridorer. Studier som publicerats i bland annat Läkartidningen visar att ett högre intag av kött är kopplat till en lägre risk för demens. Äldre som äter ordentligt med kött och animaliskt protein uppvisar en betydligt bättre kognitiv förmåga än de som tvingas på en växtbaserad diet. Kött är inte bara mat; det är hjärnbränsle.
Äldre personer behöver mer protein, mer fett och högre näringstäthet för att bibehålla muskelmassa och kognition. Att i det läget byta ut näringsrikt kött mot processade substitut eller ”klimatsmarta” grönsaksröror är inget annat än ett medicinskt experiment på en försvarslös grupp.
Undernäring som ett resultat av klimathysteri
Samtidigt som vi talar om hållbarhet, ökar matsvinnet inom äldreomsorgen lavinartat. Varför? För att maten som serveras är i alldeles för stora portioner för att nå näringsinnehåll. När maten inte smakar eller mättar på riktigt, hamnar den i soptunnan. Resultatet blir en skenande undernäring som leder till fallolyckor, förvirring och för tidig död.
Det är ett absurt svek att svenska skattemedel används för att finansiera en ”klimatomställning” som bokstavligen svälter våra skattebetalare. Att ställa mänsklig hälsa mot ett tvivelaktigt klimatnarrativ är djupt oetiskt. Agenda 2030 har blivit en tvångströja som kväver det sunda förnuftet och den evidensbaserade vården.
Ambition Sverige kräver förändring
Vi i Ambition Sverige accepterar inte att våra äldre görs till offer för internationella agendor och alarmism. Vi kräver:
Riktigt kött på tallriken: Proteiner och fetter från animaliska källor måste prioriteras för att säkra kognitiv hälsa.
Evidens framför ideologi: Kosten inom äldreomsorgen ska styras av geriatrisk forskning, inte av klimataktivister.
Slut på flosklerna: Släng Agenda 2030 i papperskorgen och fokusera på att de som byggt vårt land får den näring de förtjänar.
Att ge våra äldre ordentlig mat är inte en klimatfråga – det är en fråga om grundläggande respekt och medicinsk anständighet. Det är dags att vi prioriterar svenska liv framför globala narrativ.
Anneli Kullberg
Ambition Sverige Mark
Tänk dig din mormor, mamma, farfar. Hon som bakade kanelbullar, han som berättade historier från kriget och höll din hand när du var rädd. Nu sitter de och väntar på hemtjänsten. Plastlådan med den industrilagade maten behöver värmas i en icke existerande mikrovågsugn. Grönsakerna är bleka, ärtbiffen smaklös och potatisen sönderkokt. Näringsinnehållet gör de äldre svagare för varje dag. Undernärda, utmattade, ensamma. Personalen har inte tid att sitta kvar och prata. De skyndar vidare till nästa.
När hon hostar lite för mycket eller verkar trött, dyker plötsligt trygghetssprutorna upp. Palliativ vård, heter det. ”Mormor ska dö”, som Uppdrag granskning så skoningslöst avslöjade i sin serie. Mediciner avsedda för livets allra sista timmar ges till människor som fortfarande äter, dricker och är vakna, ibland utan riktig läkarundersökning och utan att anhöriga alltid får veta. Det är inte vård i livets slutskede – det är aktiv dödshjälp i praktiken, dold bakom fina ord och överbelastade system. Hur många mormödrar och farfäder har somnat in för tidigt för att någon någonstans tyckte att det var ”skäligt”?
Samtidigt tvingas de som ändå kämpar på att hantera ett samhälle som inte längre ser dem. BankID, e-tjänster och snart statliga digitala ID där allt ska gå via mobilen eller datorn. De som aldrig lärt sig, som har darriga händer och nedsatt syn, eller helt enkelt inte har råd med den senaste tekniken, stängs ute. De kan inte boka besök, betala räkningar eller ens be om hjälp. De blir osynliga. Glömda i ett Sverige som prioriterar effektivitet framför människovärde.
Det här är inte en slump. Det är resultatet av ett system som under årtionden prioriterat annat än just de som byggde Sverige. Vi har sett hur pengar gått till annat än kärnverksamhet, hur byråkrati och digitalisering slagit hårdast mot de svagaste. Och vi, deras barn och barnbarn, har låtit det ske. Vi har skyndat förbi och trott att våra sociala skyddsnät fungerar. Våra föräldrar har också trott att hjälp skulle finnas när den behövs som mest. Men den finns inte där längre.
Det är dags att känna skammen. På riktigt. För varje kall måltid, varje onödig spruta, varje gammal människa som inte kan nå sin hemtjänst för att systemet kräver en app.
Vi i Ambition Sverige har i vårt partiprogram en tydlig linje: Äldreomsorgen ska bygga på trygghet, värdighet och respekt för den enskilda människan. Partiet kräverrättsskydd i äldreomsorgen och att vi prioriterar svenska pensionärer som slitit ett helt liv. Vi vill höja grundavdraget för pensionärer rejält så att de som byggde landet får behålla mer av sin pension och slipper leva i fattigdom. Migration, krig och EU-medlemskap dränerar resurser från välfärden – pengar som istället borde gå till bättre mat, mer personal och en omsorg som inte behandlar människor som kostnader.
Vi behöver en politik som sätter människan först igen. Som säger nej till en digitalisering som utestänger generationen som kämpade för vårt välstånd. Som kräver att palliativ vård är just lindring – inte en genväg till döden. Som ser till att maten är varm, näringsrik och serveras med tid och värdighet.
Din mormor, pappa eller morbror förtjänar inte att dö i tystnad medan vi scrollar vidare. De förtjänar att bli sedda, hörda och värderade ända till slutet. Det är dags att vakna. Det är dags att kräva en äldreomsorg med ambition – inte acceptans av förfall.
